Apocalypse Irak

Juli 2004. Baquba, Irak. Jeff står på en snurrplatta i mitten av fordonet,
en Humvee. Han har fingret på avtryckaren när de svischar hem till basen
 efter ett uppdrag.

Det är så skönt att känna vinddraget mot sitt varma 
svettiga ansikte och slippa de fattiga förorternas stank av eldade sopor och
 människoavföring och djur, och irakiernas hatiska blickar och gester och
 okvädingsord som han inte förstår. Han är fordonets kulspruteskytt och han 
har sällskap av föraren, sergeanten och två skyttar som är redo för
 markstrid. Plutonen består av tre Humvees. Föraren saktar ner för att köra 
över en bro. För en liten stund, en sekund bara, glömmer Jeff bort att hålla 
uppsikt. Han kikar ut ur klykan för sitt maskingevär. Irak kan vara så 
vackert. Flodens vatten är blått och mäktigt och inbjudande. Pappor och
 söner fiskar från guppande ekor. Banken är täckt av grön djungelliknande 
växtlighet. Det är några sekunder innan kommunikationsradion rasslar till,
en liten stund innan de öppnar eld.

Han kvicknar till och snappar upp nyckelorden. Motståndsmän. Hydda. Raketer. 
Kolonnen gör en u-sväng, accelerar och stannar tvärt. Där. Sergeanten som
 leder plutonen pekar mot en lerhydda på fältet. Jeff såg såna varje dag. Han 
hade sett bönder vila i dem under de heta sommardagarnas värsta timmar. Men
 nu var det motståndsmän som gömde sig där, sa sergeanten, och de hade varit
 på väg att skjuta mot amerikanerna. Eld! Jeffs och två andra maskingevär 
smattrar, och ytterligare tre soldater hoppar ur fordonen och skjuter. Jävla 
hajis. Dö! Dö! Dö!

När det verkar säkert rullar de ner till hyddan. Dammet bildar en tät dimma.
 Det är så hett att det för varje steg pyser när tyngden löser upp den leriga
 marken i ett fint pulver. Jeff ser hur hans kulor har gått in genom den ena 
tjocka väggen och ut genom den andra. På flera ställen har väggarna fallit
 samman. Några soldater drar ut kropparna. Två män och en pojke. Men inga 
raketer. Bara skyfflar och högafflar. Ett moln av flugor surrar runt svetten
 och blodet på de levande och de döda. Jeff hostar. Han snyter sig i sin
 snusnäsduk; en seg cementliknande sörja segar sig ut ur hans näsborrar.

Det var länge sen irakiska kroppar hade slutat beröra honom.

Ett år senare landar Jeff Englehart i Chicago. Den röda lampan för
 säkerhetsbältet slocknar. Klick klick klick. Som på given order knäpper alla
 upp sina bälten, grabbar jäktigt tag i väskor och jackor, och ställer sig i
 gången och väntar. Någon dunkar huvudet i taket. Det är lugnt, det är lugnt, ljuger han. Jeff är den enda som fortfarande sitter ner. Varför stressa när
 man ändå måste vänta? Kön med tysta vuxna och gråtande bebisar börjar sakta röra sig. När den sista personen passerat slår Jeff ihop sin bok och 
går av flygplanet. Flygvärdinnan ser inte ögonen under hans neddragna gröna
 keps. Hon ger honom ändå ett falskt leende. Han ger henne en resolut nick.

På flygplatsen möts han av glassiga affärer och reklam för hamburgare. Det
 är som ett slag i ansiktet. Herregud. Jag ser verkligen inte fram emot det 
här. Han tar sig fram till passkontrollen. Tulltjänstemannen tittar ner i
 passet. Hans röst är livlös.

– Vad gjorde du i Europa?

– Jag har precis fullgjort min militärtjänstgöring i Tyskland, svarar Jeff.

– Var du i Irak?

– Ja.

Tulltjänstemannen bläddrar förstrött i passet.

– Var det jobbigt?

– Det är ett krig, vad tror du?

Tulltjänstemannen tittar förvånat upp. Den nymuckade har redan skäggstubb
 och glor på honom med uppkäftig min.

– Jag vill inte ha någon sån där attityd!, säger tulltjänstemannen. Hör du 
det?

– Whatever, säger Jeff.

Han rycker åt sig passet och går in i sitt land för
 första gången på två år.

– Du borde akta dig med den där attityden, hör han bakom sig.

– Jävla rövhål, muttrar Jeff. Ställer du korkade frågor så får du korkade 
svar.

Jeffs hemstad, Grand Junction, känns som om en femåring spelat 
simulatorspelet Sim City. Gråa och förfallna byggnader med oklar funktion
 ligger huller om buller. Jeff beskriver den lilla staden i västra Colorado 
som en håla.

– Det fanns två saker jag kunde göra i Grand Junction. Ingenting eller
 ställa till med trubbel.

Det var när Jeff jobbade på megakedjan Home Depots butik i Grand Junction
 som han träffade Garett Reppenhagen. Efter jobbet brukade den några år äldre 
Garett köpa ut öl till 20-årige Jeff. De sprejade graffiti och lyssnade på 
Misfits och Rage Against the Machine och snackade om hur världen sög. Inte
 för att de visste så mycket egentligen, men de hatade poliser, militären och 
liksom auktoriteter över huvud taget.

Garett hade tre jobb samtidigt, ändå fick han inte ihop det. Han ville gå på
 universitet men hade för länge sen hoppat av högstadiet, och nu slet han med
 att betala av skulder och försörja sin ett år gamla dotter. Det var sommar
 2001 och den amerikanska militären hade inte varit inblandad i ett markkrig
 sedan Gulfkriget 1990–91. Han gick med i armén tillsammans med sin vän Ben 
Schrader. Först efteråt berättade de för Jeff.

»Jag trodde inte att han var
intresserad« minns Garett. Men Jeff ville inte bli kvar ensam i Grand
 Junction. Kanske kunde han fortsätta sina avbrutna högskolestudier med hjälp
 av militärens collegestipendium. Det var ett impulsbeslut, ett försök till
omedelbar flykt. Annars kanske han aldrig skulle komma därifrån.
 Jeff, som aldrig varit utanför USA, ville se världen. Han frågade 
rekryterarna om han kunde tjänstgöra i Tyskland.

– De fick det att låta asballt, typ som att vi skulle leka krig med 
laservapen i skogen, köra runt i coola Humvees med stora maskingevär,
och campa med grabbarna och ha det bra.

I dag har USA en yrkesmilitär men kritiker menar att »fattigdomsvärnplikt«
är en mer passande beskrivning. Den typiska nyblivne soldaten är tonåring, 
fattig, landsbygdsbo, knegar skitjobb och kan inte hitta Irak på en karta. 
För en del är militären det enda sättet att få vad många amerikaner saknar:
 en stadig inkomst, sjukförsäkring för hela familjen, pengar till 
högskoleutbildning. Militären lockar med andra fördelar: Skriv på idag och
du kan få upp till 40 000 dollar i bonus. Är du en av USA:s många miljoner 
papperslösa så får du uppehållstillstånd när din tjänstgöring är över.
 Samtidigt kan rekryterare utlova att ingen kommer skickas till Irak eller 
till och med att kriget i själva verket är över. Kontraktet som soldaten 
skriver på innebär ändå att militären har rätt att ändra på soldatens 
arbetsuppgifter efterhand.

Två månader efter att vännerna bestämde sig för att ge fyra år av sina liv 
till armén säckar Garett i sin favoritfåtölj och väntar på sitt nya liv – om
 några veckor börjar grundutbildningen. Han är omringad av fyllda kartonger.
 Hans hus är på marknaden och han har sålt sin bil. Telefonen ringer.

– Kollar du på TV?, frågar Jeff.
– Hur visste du det?, säger Garett.

Han slevar i sig en sked med Cheerios
 och mjölk och smaskar i luren.

– Jag kollar på tecknat.

– Byt kanal. Det har flugit in flygplan i World Trade Center.

Garett zappar.
 Shit. Hans käke faller och mjölk och Cheerios sipprar ner i hans knä. Jeff
 är säker på att de kommer skickas i krig («Det här är fruktansvärt! Vi borde
 aldrig gått med!«) men Garett försöker hålla hoppet uppe. Han ringer
 rekryteraren men får veta att om de inte kommer till grundutbildningen och 
fullföljer sitt kontrakt hamnar de i fängelse.

– Först långt senare fick jag reda på att vi kunde ha sluppit, berättar 
Garett sex år senare. Inget hade hänt om vi inte kommit till
grundutbildningen. Det var först där vi skrev på det bindande kontraktet.

I Jeffs och Garetts barack i Tyskland.Jeffs önskan uppfylldes; han fick se världen. Han var stationerad i Tyskland som spaningssoldat och han reste i Europa så mycket han kunde.

– Jag hatade armén från första dagen. På grundutbildningen försöker de bryta
 ner oss totalt för att sedan bygga upp oss igen, som ett lag. Men jag gillar 
inte idén om att stöpas i samma form.

Han hade en dagbok där han jämförde sin moral med militärens. Mot slutet av
 grundutbildningen var det uppenbart att de inte matchade.

– Många säger att det är enkelt att vara soldat; du gör bara vad du blir 
tillsagd. Men jag hade problem med det under hela min tid i armén. Jag
 ifrågasatte alltid mina överordnades intentioner.

Jeff tröstade sig med att armén i alla fall inte kunde stoppa klockan – 
dagen skulle komma när han hade avtjänat sin tid. Han hade fel. I slutet av 
2003, precis när det blivit för sent att skicka Jeff och Garett till Irak,
 förlängdes tjänstgöringstiden för deras brigad med närmare ett år. När rekryter skriver på kontraktet ger de samtidigt militären möjlighet att i
 krigstid förlänga soldaters tjänstgöring på närmast obestämd tid.
 De skulle till Irak.

Att vara soldat i den amerikanska militären är ett yrke. Med unika
 uppsägningsvillkor. Det funkar inte riktigt att gå till ett befäl i Irak och
säga »jag gillar inte stämningen på jobbet, och inte arbetsuppgifterna 
heller. Jag tycker inte om att döda irakier. Jag säger upp mig.« »Det finns bara två sätt att lämna Irak«, sa ett befäl till Jeff, “i bodybag eller i
 handbojor”. Att bryta kontraktet kan ge flera års fängelse och kan bli något som sedan följer med som kriminell bakgrund vid varje jobbintervju i
 fortsättningen som civil. Soldater som tvekar inför sin arbetssituation är
 ofta livrädda för vad desertering kan innebära.

Varken Jeff eller Garett tyckte att Irakkriget verkade vara en bra idé. De 
var rumskamrater på basen i Tyskland månaderna innan deras år i Irak. De
 experimenterade med droger »för att fly och söka svar eller bara för en
 stund sluta tänka på att vi skulle till Irak«. De brukade stänga dörren, 
skruva upp musiken och diskutera hur de skulle fly från armén och leva under 
jorden i Tyskland. Väskorna med civila kläder stod redo vid sängkanten. Men 
det blev aldrig av. Istället skickades de i februari 2004 för att delta i en 
ockupation som de var motståndare till. Militäruniformen, som vanligtvis pyr
 av stolthet, fick Jeff att känna sig som en fånge. I Irak såg han en lakej i 
spegeln, skickad av en imperialistisk makt för att förtrycka den irakiska 
befolkningen; han stred på fel sida.

En motsättning som var tung att bära. Lösningen var att bli ett slags
 gerillajournalist. Efter några månader i Irak startade Jeff och Garett en 
hemlig blogg tillsammans med sina vänner Joe Hatcher och Ben Schrader. De 
döpte bloggen till »Fight to Survive«. De skakande personliga erfarenheterna
 och reflektionerna beskriver ett kaotiskt krig med ett otydligt uppdrag och
 en konstant rädsla för bakhåll och hemmagjorda bomber. Tusentals soldater 
har bloggat från Irak, men »Fight to Survive« är en av få bloggar som öppet
 kritiserar krigföringen och de politiker som skickat dem till Irak.

Skillnaden mellan Garett och Jeff, och de Irakveteraner som är för kriget är 
inte så mycket vad de såg i Irak som hur de såg det. Som exempelvis »combat
patrols«. Jeff beskriver dem som att »vi rullade genom kvarter och försökte 
skapa bråk och få motståndsmän att skjuta mot oss så att vi kunda skjuta
 tillbaka och döda dem. Det var allt officerare ville – skapa eldstrider.«
 Men den officiella versionen, baserad på ett antagande om frigörelse snarare
 än ockupation, är att »combat patrols« är nödvändiga för att säkra freden,
och om den freden störs av motståndsmän, så måste det hotet neutraliseras.

Bloggen fick stor uppmärksamhet och gav många amerikaner en unik inblick i
 krigets vardag. Det gav författarna ett syfte med att vara i Irak, ett slags rättfärdigande.
 Samtidigt gjorde bloggandet att Jeff blev paranoid.

– Jag kände som att jag hade fiender på båda sidor om barriären. Jag kunde 
bli dödad av motståndsmän eller så kunde jag bli skickad i fängelse av 
militären på grund av mina antiregerings- och antikrigstexter på bloggen.

September 2004. Baquba, Irak. 
Jeff gillade sin rumskamrat, vi kan kalla honom Nate. Han var den sergeant 
som hade beordrat deras pluton att skjuta mot en lerhydda några månader 
tidigare där tre obeväpnade irakier dog, två män och ett barn. Nate 
försvarade beskjutningen med att han misstog en av skyfflarna för en raket,
 så det skrevs av som en olycka. Nu sitter de tillsammans i sitt rum, en
 inredd container, och krökar billig whisky i plastglas från matsalen.
Whiskyn som de dricker gav alltid en fet bakfylla, men den här skulle bli
 den värsta. Det är nu Nate erkänner.

– Jag visste att de var bönder, säger Nate.

Jeff nickar i slow motion. Fan också. Varför? Han stirrar ner i glaset.

– Det är för jävligt, säger han till slut.

– Jag vet, kompis. Jag vet inte varför jag gjorde det.
– Du kanske borde söka hjälp, prata med någon.

Nate suckar.

– Ja, jo, kanske det. Men jag vill inte bli omplacerad.

– Men du har varit på tre missioner i rad. En i Afghanistan och nu två i
 Irak. Det är inte friskt att vilja döda människor bara för rena nöjet av att 
döda dem.
– Jag är ledsen att jag fick er att göra det, men du får inte berätta för
 någon.
– Oroa dig inte, din hemlighet stannar med mig, säger Jeff. Jag kommer inte
 säga något.

– Men du vet, säger Jeff till mig tre och ett halvt år senare, jag borde nog
 ha rapporterat det, jag menar det hade varit det rätta. Men det är svårt när
 det är din vän och du inte vill att han ska få mer problem. Du vet att han 
är helt körd i huvudet och att kriget suger från början.

Jeffs blick är långt borta. Jag anar en grötighet i hans röst. Hans blåa 
ögon är fuktiga, ledsna. De pratade aldrig mer om bönderna. Det var en av de 
grejer som Jeff la så långt bak i medvetandet han kunde, och det gör ont att
 gräva.

Några månader senare, bara veckor innan deras år i Irak var över, försökte 
Nate ta livet av sig. Han svalde en flaska med smärtstillande men gick till
 sjukstugan i sista stund. Han magpumpades och skickades till Bagdad och
 skulle sen flygas till Tyskland. Det är allt Jeff vet.

– Jag fick aldrig chansen att prata med honom om det. Det hände när jag sov 
och när jag vaknade var han borta.

Jag frågar honom vad han tror hade hänt om han hade rapporterat Nate.

– Jag hade nog inte fått ett formellt straff men blivit trakasserad – när du 
anklagar någon som har högre grad än vad du har så resulterar det i att du 
får ta mer skit än den anklagade. Och jag tror inte att han hade straffats.
 Jag tror till och med att vår löjtnant visste att Nate gjorde det med flit,
 men han hatade irakier så han brydde sig inte.

Räd i irakiskt hem.

USA:s regering håller inte reda på antalet dödade irakier och kaoset gör det 
svårt att få fram tillförlitliga siffror. Enligt det irakiska 
hälsoministeriet mötte 151 000 irakier en våldsam död fram till juni 2006.
 Andra siffror pekar på att över en miljon irakier har dött till följd av
kriget. När vi läser om Irakkrigets civila offer går våra tankar ofta till
självmordsbombare och sekteristiskt våld. I notiser läser vi att amerikanska
 soldater »uppges« ha dödat civila men att »uppgifterna går isär« om vad som
verkligen hände. Ofta var det en olyckshändelse eller, som med tortyren i 
Abu Ghraib och massakern i Haditha, några få »rötägg« som gjorde bort sig.
 Ett undantag.

Vittnesmålen från ett femtiotal veteraner under »Winter Soldier« går mot
 bilden som amerikansk och svensk massmedia ger av USA:s militär. »Winter
 Soldier« genomfördes strax utanför Washington DC i mitten mars i år av
 organisationen »Irakveteraner mot kriget«, och inspirerades av en liknande
 manifestation med samma namn som ägde rum 1971, då med fokus på kriget i
 Vietnam. Budskapet var detsamma då som nu, 37 år senare: amerikanska
 soldater dödar och torterar människor.

Några vittnen berättade att de under en viss tidsperiod fått order om att 
skjuta mot alla taxibilar. Under marinkårskorpralen Jason Washburns tredje
 mission till Irak infördes en regel som sa att all irakisk trafik måste köra 
av vägen när en militärkonvoj passerar. Att inte följa regeln kunde
 bestraffas med döden.

En irakier som kommit för nära en vägspärr. – Om de inte lydde eller om någon kom upp på vägen igen för tidigt så sköts 
de ner. Om de närmade sig en vägspärr för snabbt eller för vårdslöst så
 sköts de ner. 

Jason Washburn, som bevittnade över ett dussin dödade civila i Irak, var en
 av dem som berättade att soldater beordrades att skjuta alla som på något
 sätt kunde misstänkas för att förbereda en hemmagjord bomb, den vanligaste
 dödsorsaken för amerikanska soldater. Om irakier bar en spade eller en tung
 väska, eller om de stod på ett tak med en kikare eller en mobiltelefon, så
 kunde de eller skulle de skjutas. Den vanligast beskrivna proceduren var »drop weapons«, något som dokumenterats på andra håll av veteraner och journalister. Amerikanska fordon är ofta
 utrustade med irakiska vapen och verktyg utifall att en »olycka« inträffar.

– Om vi råkade skjuta en oskyldig civil så dumpade vi bara grejerna på dem
 och sa »åh, han grävde en grop så det var tillåtet att skjuta honom,« sa 
Jason Washburn. Den här proceduren uppmuntrades ofta men bara bakom stängda
 dörrar.

Rasismen inom militären är en viktig orsak till att civila dödas i Irak,
 enligt flera vittnen. Från dag ett på grundutbildningen kallas irakier inte 
för irakier utan för »towel heads«, »sand nigger«, eller vanligtvis »haji« –
ett ord som betyder pilgrim på arabiska men som inom militären används för 
att dehumanisera människor från Mellanöstern.
 Med historier som dessa hoppas »Irakveteraner mot kriget« ta hål på den 
amerikanska självbilden av sin militär som världens mest civiliserade och 
disciplinerade. Organisationen grundades 2004 och har idag över 800 
medlemmar. Två av de första var Jeff Englehart och Garett Reppenhagen. De är 
starka ansikten för organisationens nuvarande fokus: soldaten. Tanken är
 enkel: inte ens världens mäktigaste militär kan driva ett krig utan
 soldater. Inspirationen kommer från det utbredda soldatmotståndet under
 Vietnam. Det kriget avslutades mycket beroende på motståndet inom militären.
 Ungdomar vägrade mönstra, soldater vägrade order eller vände till och med
 vapnen mot sina befäl. Till slut sviktade krigsmaskinen. Idag åker
 irakveteraner till militärbaser och sprider antikrigslitteratur och uppmanar 
soldater att göra motstånd. »Winter Soldier« kunde ses live via webben och
satellit-tv av soldater över hela världen.

»Winter Soldiers« kraftfullaste vittnesmål kom från marinkårssoldaten Jon 
Turner. Två veckor innan han åkte till Irak tatuerade han »fuck you« på 
arabiska på sin »choking hand«, handen som var hans »redskap« för 
aggressioner.

Turners tredje bekräftade döda irakier.– Den artonde april 2006 var första gången jag var säker på att jag tagit 
livet av någon. Mannen var oskyldig. Jag vet inte vad han hette – jag kallar 
honom den tjocka mannen. Han var på väg till sitt hus och jag sköt honom 
framför hans vän och hans far. Den första rundan träffade i närheten av 
halsen men dödade honom inte. Han började skrika och tittade rakt in i mina 
ögon så jag kollade på min vän som jag var på vaktpost med och sa »ja, jag
 kan ju inte låta det hända« Så jag sköt igen. Han bars sedan iväg av hela 
sin familj. Det krävdes sju personer för att föra iväg hans kropp. ... Min 
kompanichef gratulerade mig personligen; alla som hade fixat sin första 
bekräftade döda hyllades. Samma kompanichef sa en gång att den som dödar
 »sin« första genom att hugga honom till döds kommer få fyra dagars ledighet
 när vi kommer hem från Irak.

Detta var en av flera gånger som Jon Turner var inblandad i mord på
 civila. Hans stridsgrupp fick ibland besök av inbäddade journalister, men
 varje gång de hade en reporter med sig så »ändrades våra aktioner 
drastiskt,« enligt Jon Turner. »Vi följde alltid regelboken till punkt och
 pricka.«

Det gemensamma temat under »Winter Solder« var att soldater inte bär det 
tunga ansvaret. Deras jobb är att följa order och de har försatts i en 
omöjlig situation av korrupta politiker som skickat dem till ett illa
 planerat krig. Samtidigt brottas många veteraner med sin skuld. Några av
 veteranerna pressade tillbaka tårarna för att behålla kontrollen över orden 
när de bad det irakiska folket om förlåtelse.

– Jag vill bara säga att jag är ledsen för hatet och förödelsen som jag har
 åsamkat oskyldiga civila, sa Jon Turner. Verkligheten har visat att det inte 
är okej och tills folk vet vad som pågår så kommer det att fortsätta och
 människor kommer fortsätta att dö. Jag är ledsen för vad jag har gjort. Jag
 är inte längre det monster jag en gång var.

När jag under några dagar i mars 2008 träffar Jeff i hans nya hemstad Denver 
i delstaten Colorado är det en rutinerad politisk aktivist jag möter. Han 
har alltid varit principfast och konfrontativ – för bara några veckor sen
 gick han fram till militärrekryterarna på sin högskola och röt åt dem vart 
de borde dra. Men hans erfarenheter har gjort honom visare; hans tonårsilska
 gentemot auktoriteter och vedertagna sanningar har omsatts i skarpa
 analyser. Han hänvisar ofta till politiska teorier under vårt samtal – han 
har slukat böcker ända sedan hans lillebror skickade Catch 22 av Joseph
 Heller till honom under hans första år i militären.

Vi sitter på en typisk irländsk bar – rustika träbord, mycket illgrönt och 
barhängsgubbar som rabblar historier redan på eftermiddagen. Det är ett av
 få ställen i Denver där rökning är tillåten och det är därför vi är här –
 Jeff tänker röka tills han dör.

Baren är enorm och närapå folktom. Det är
bra. Efter Irak har Jeff svårt för stora folkmassor eftersom »det känns som
 kaos kan utbryta när som helst«. Som många andra veteraner berättar han att 
fyrverkerier och smällare »tar dig tillbaks dit direkt«. Han har också svårt
 att koncentrera sig, och kan få plötsliga vredesutbrott över skitsaker.
 Vår intervju avbryts ständigt av samtal från Garett och andra irakveteraner
 som planerar nästa steg i kampen mot imperiet. När han lägger på frågar jag 
honom vad han vill säga till människor som inte varit i Irak. Vad kan vi 
lära av honom? Han suckar, tar ett bloss på sin självrullade cigarett och 
tittar i taket. Jag har hjälpt till att få amerikaner att inse sanningen om 
kriget, säger han, men nu vill jag inte prata om Irak längre. Han lutar sig
 fram och spänner ögonen i mina.

– Det viktigaste nu, år 2008, är att amerikaner måste inse att varken Barack 
Obama eller Hillary Clinton kommer att avsluta den här skiten. Det här är
 ett systematiskt problem; det handlar inte om att välja kandidat. Obama kan
 säga »jag vill ha ett fullständigt tillbakadragande inom ett år« och Clinton
 kan säga »jag med«. Men du märker att ingen av dem diskuterar kriget på 
allvar, ingen av dem pratar om irakier. Tillbakadragande har bara blivit ett 
modeord.

– Många känner sig maktlösa efter sju år med en president som inte bryr sig
 ett skit om vad folk vill, konstaterar Jeff torrt. Ändå är det till 
folkmakten han sätter sitt hopp. Det räcker inte att gå och rösta eller
 protestera en gång om året, menar han. Människor måste fysiskt stoppa 
vapentransporter eller stänga in politiker i sina kontor och kräva att de 
lyssnar på folket. Det är med sådana mer radikala metoder som vi har 
åstadkommit riktiga förändringar i USA, säger Jeff och staplar historiska
 exempel. Men att protestera handlar också om stolthet, om principer.

– Om vi inte ens står upp och säger Nej, så har vi i princip skjutit oss
 själva i foten. Då kan vi lika gärna ge upp som amerikaner och som människor
på den här planeten.

.

Christopher Holmbäcks reportage har tidigare publicerats i RE:Public Service