Zitzerbloggen

Nu läser vi i media att irakkriget är över för amerikanernas del, och Pentagon rapporterar att den sista amerikanska stridsbrigaden lämnade Irak under torsdagen. Det är förstås inte riktigt sant. 56 000 amerikanska soldater stannar kvar i landet, och amerikanska UD fördubblar samtidigt antalet privata legosoldater i Irak. 

Journalisten Jeremy Scahill kallar Obamas planer för tillbakadragande från Irak för en "rebranded ockupation" som till stor del kommer att förlita sig på privata styrkor. 

Problemet (eller fördelen, beroende på perspektiv) med privata företag i konflikter är att det inte finns någon insyn i deras verksamhet och att de därför är utom kontroll. Jan Chakowsky, amerikansk kongressledamot, beskrev 2007 situationen som: "Vi vet nästan ingenting om detta. Vi tror att 40 procent av varje spenderad dollar går till privata säkerhetsföretag. Vi tror att ungefär 800 av dem har dödats i Irak (...) men vi vet inte, och vi kan inte ta reda på det!".

Jeremy Scahills bok Blackwater, världens mäktigaste privatarmé släpptes förra året i svensk översättning. Av alla de privata företag som har vuxit upp under "kriget mot terrorismen" är Blackwater kronprinsen. Nyligen bytte företaget namn till Xe (uttalas Zee) efter att dess anställda begick en massaker på civila i Bagdad och ett utskott i den amerikanska kongressen beskrev dem som "hänsynslösa skjut-först vakter som inte alltid är nyktra och inte alltid hejdar sig för att se vem eller vad som träffas av deras kulor". 

Företaget är numera portat från Irak, men fick nyligen ett kontrakt värt 2 miljarder kronor i Afghanistan - trots att deras meritlista i landet är lika ifrågasatt som den var i Irak. 

I videon (uppdelad i 4 avsnitt) här ovanför ger Jeremy Scahill bakgrunden till hur Blackwater blivit en maktfaktor med tillräcklig militär styrka för att kunna störta många av världens regeringar. 

Se alla delar av videon:
Shadow army del 1.
Shadow army del 2.
Shadow army del 3.
Shadow army del 4.

Jag blir för varje gång vi gör en grym aktion tillsammans i Ofog lika imponerad och förvånad över hur kunniga och listiga vi är.

Planerna för att äntra bombområdet i Vidsel påbörjades under söndag kväll och på måndag förmiddag den andra augusti körde vi iväg, fullastade och taggade till tänderna.

Mål: ta oss fram till det militära skyddsområdet i Vidsel, Norrbotten för att därefter ta oss in på området och fram till en av radarbaserna.

Syfte: störa den amerikanska militärövningen som påbörjats i Norrbotten samt bryta sekretessen kring Sveriges delaktighet i krig.

Lyckades vi? Om vi gjorde! Vi tog oss fort in på skyddsområdet som endast avgränsas av en gul skylt som varnar för att detta är ett skyddområdet där det övas krig. Vi vandrade i åtskilliga timmar, fem ofog-aktivister, över myr och skog, genom hjortronhav och blåbärsris ständigt omringade av myggsvärmar. Humöret hölls uppe med hjälp av choklad och russin med jämna mellanrum och snabbare än vi hade trott skådade vi "golfbollen", eller radarstationen som var vårt mål.

Skogen tunnades ut och myggsvärmen lättade och så var vi framme vid den obemannade stationen. Hurra! Vi kunde ostört snoka runt, fotografera och kontakta media för att meddela att vi brutit sekretessen. När en polishelikopter dök upp efter ca en timme var vi inte förvånade men desto gladare; tänk om vi skulle få åka helikopter!?

Dessvärre inte, men vi hade befunnit oss inne på bombområdet och därmed kunnat störa den oetiska verksamheten som pågår därinne i närmare sju timmar. Norrbottens trevliga poliser körde oss ut ur området och hela vägen till polistationen i Piteå, ca 13 mil bort, rörde samtalet krigsövningens legitimitet och civil olydnads vara eller icke-vara.

Polisen som körde oss gillade personligen inte att en amerikansk bombövning får äga rum i Norrbotten samt tyckte att civil olydnad var viktigt för demokratin. Det är så fantastiskt varje gång en får höra hur utbrett stödet vi får i kampen mot militarismen faktiskt är.

Ett dygn senare, vilket kändes som en vecka efter allt som hänt, körde vi tisdag förmiddag hem till Luleå med Lady Gaga på högsta volym, otroligt nöjda över vad vi lyckats åstadkomma genom vår aktion och att vi faktiskt tog oss hela vägen.

Nu väntar ett eventuellt åtal och ytterligare chanser att i rätten få visa vilka som egentligen borde ställas inför rätta; fredliga aktivister som kämpar för mänskliga rättigheter eller världens största krigsmakt som välkomnas till Norrbotten för att öva på att bomba civila i Afghanistan?
Låt rättvisan skipas.

Den helt otroliga webbplatsen Wikileaks.org läckte i natt Afghan War Diary, 2004-2010 - 90 000 hemligstämplade dokument om kriget i Afghanistan.

Wikileaks.org är något överbelastad för tillfället, men hela härligheten finns att ladda ner här på Piratebay.

Läs även The New York Times och The Guardians rapporteringar, de har fått titta på materialet innan det släpptes fritt.

Återstår att se vad som finns att läsa om Sveriges insats i dokumenten.

Noterar att DN, Svenska Dagbladet och många fler köpte bluffen om Afghanistans mineralfyndigheter rakt av. Amerikanska geologer, hävdar pressen idag, har hittat "tidigare oupptäckta" mineraler i Afghanistan värda hisnande tusen miljarder dollar. Generalen David H Petraeus får uttala sig och säger att fynden har en "häpnadsväckande potential". Fynden förespås bli ryggraden i Afghanistans framtida ekonomi.

Men nyheten är inte alls är en nyhet. Afghanistans naturtillgångar har varit kända länge och de har genom åren varit föremål för stort intresse. En pensionerad amerikansk tjänsteman kallar nyheten för "pretty silly", skriver Politico:

"När jag bodde i Kabul i början av 1970-talet fokuserade amerikanerna, ryssarna, Världsbanken, FN och alla andra på de många afghanska mineralfyndigheterna. Billiga sätt att frakta malmen till havet har alltid varit den begränsande faktorn."

Steve Hynd påpekar att "nyhetens" källa är Pentagon, och Danger Room har en teori om varför de gamla fyndigheterna lanseras som någonting nytt:

"Tidpunkten för 'upptäckten' verkar vara lite väl lämplig. Som Blake Hounshell på Foreign Policy uppmärksammar så kämpar Obamas regering mot uppfattningen att Afghanistaninsatsen har 'gjort få märkbara framsteg' trots tusentals tillagda trupper och miljarder tillskjutna dollar".

Att svensk media publicerar en död nyhet som har återuppväckts för att försvara ett sinnesrubbat krig förvånar inte - ett dåligt insatt pressmaskineri går lätt vilse i informationskriget. Men det är ändå ett lamt försök. Obama kommer att behöva mer än enkla knep för att vinna tillbaka det svikande stödet för kriget i Afghanistan.