Spela roll!
Bonn I lade grunden för tio års katastrofal Afghanistanpolitik. USA angav tonen och kriget mot terrorismen var den överordnade strategin. Sverige stämde blint in. Bonn II tycks lägga grunden till fortsatt katastrofal Afghanistanpolitik. USA håller i taktpinnen.
På måndag beslutar riksdagen om fortsatt svenskt stöd till kriget mot terrorismen. Regeringen backas upp av (S) och (MP). Soldaterna ska tas hem, men det är inte någon brådska. Först nästa år börjar de tas hem och 2014 ska de helt vara hemma. Eller nästan helt. Nato vill ha ett långsiktigt strategiskt samarbete med Afghanistan och USA permanentar sina baser. Sverige blir med på ett hörn; behåller 200 man som ska kunna strida med de afghanska regeringsstyrkorna. Den utländska interventionen på ena sidan i inbördeskriget fortsätter.
Något samlat svenskt nytänk är kanske inte att förvänta sig med nuvarande regering. Sedan den rödgröna – i och för sig lite röriga – överenskommelsen begravts finns väldigt lite hopp om en opposition som förmår samlas kring en klok utrikespolitik med början i en uppgörelse med det sista årtiondets äventyrliga krigsentusiasm.
Att den svenska militära samverkan med USA/Nato i Afghanistan är en del av kriget mot terrorismen talas det mycket tyst om.
Det motiveras med försvar av goda värden, inlindat i mer eller mindre inlindad kritik av USA, korruption, krigsherrar etc. Allt fler säger att kriget inte kan vinnas militärt. Faktum är att kriget inte heller går att vinna civilt. Vilket är krigets mål? Att krigsherrar, afghanska och utländska, med bomber och vapen ska skapa säkerhet och stabilitet, hålla talibanerna stången, bygga landet, utveckla utbildningssystemet, befria kvinnorna? Att i skuggan av alla dessa korrupta krigsherrar, afghanska och utländska, bygga landet, utveckla utbildningssystemet, befria kvinnorna? Jag tror inte det.
Med en ny politik skulle Sverige åter ha en möjlighet att spela en roll som medlare och gå i spetsen för civilt bistånd och uppbyggnad av landet. Det är solidaritet, inte att överge Afghanistan. I Riksdagen sitter (V) ensamt. (MP) försöker baxa regeringen närmare ett tillbakadragande och betecknar därför regeringens proposition som en framgång. En sorglig överskattning, eftersom trojkan Tolgfors-Bildt-Reinfeldt säkerligen är mer lyhörda gentemot Vita huset. President Obama byter fot, inte politik. (MP) liksom (S) är med om att flytta den svenska foten ett litet stycke. Det är bra, säger väl språkrören. Det är det, men det gör väldigt liten skillnad. Det innebär att fortsätta kriget med delvis andra medel.
Grundproblemet, den utländska interventionen i ett inbördeskrig och en strävan om att behålla en fot i Afghanistan permanent, finns kvar.
Ett steg i taget är att göra skillnad, säger väl språkrören. Med myrsteg, skulle mina barn svara. Opinionens tryck kan skynda på stegen, öka steglängden, menar säkert språkrören. Det är sant. Den opinionen delar nu åsikt med (V) om ett slut på krigsäventyret. Det skulle underlätta om (MP) vore mindre taktiskt och "pragmatiskt". Det skulle alldeles säkert underblåsa opinionen och tvinga fram diskussionen om en ny politik.
Bredd är bra men bred uppslutning kring en klok politik är bra mycket bättre än att stödja en dålig politik. För att göra skillnad behövs en riktig karta och fungerande kompass. Klarsyn och vilja. Tydlighet.
Afghanistan: Motståndet växer mot USA:s militära närvaro
Medan president Hamid Karzai arbetar för ett avtal om en liten men långsiktig närvaro av USA organiserar en nybildad grupp oppositionen mot förslaget.
Gällande säkerhetsavtal undertecknades 2005. Förslaget till nytt avtal - som utarbetats gemensamt av regeringen och USA - reglerar USA:s militära roll efter tillbakadragandet 2014. Avtalsutkastet fick ett ljummet mottagande av Afghan Security Council, som trots allt godkände de flesta av villkoren.
Den nyligen bildade Nationella enhetsfronten (NUF) riktar däremot skarpa invändningar mot planerna. Alliansen, som samlar tidigare ledare inom (antitalibanska) mujaheddin, religiösa talesmän, lärare och studenter, kallade till demonstration utanför Kabuls Universitet på FN-dagen den 24 oktober.
Protestmötet samlade hundratals demonstranter som gjorde sin uppfattning - att långvarig USA-närvaro garanterar fortsatta konflikter i landet - klar.
Demonstranterna ropade: "Ner med Amerika!", "Länge leve islam!", "Nationell konsensus är enda vägen att lösa konflikten!" och "Vi vill inte se utländska trupper i vårt land!"
Den tidigare parlamentarikern och medlemmen i NUF, Haji Farid, sade att de internationella styrkorna hade haft en negativ inverkan på den nationella säkerheten under det senaste årtiondet och skulle fortsätta att ha det.
När en annan av organisatörerna, Wahid Mozhdah, dagen därpå talade med media, ifrågasatte han hur färre trupper efter 2014 ska lyckas med att skapa en säkerhet som de nästan 130 000 man starka internationella trupperna för närvarande inte klarar.
Även tidigare i oktober, inför 10-årsdagen av den USA-ledda invasionen, arrangerades demonstrationer i Kabul.
– Erfarenheten visar att de utländska styrkorna inte kan ge Afghanistan fred. Fred får vi när orsaken till konflikten är borta, sade Mozhdah. En av de viktigaste orsakerna till våra inbördesstrider är att vi inte litar på varandra. Vi behöver sitta ned och prata med varandra för vinna varandras förtroende
Nationell dialog
Även i parlamentet finns opposition mot avtalsutkastet, som i nästa steg ska debatteras i en Loya Jirga, eller ett nationellt råd.
Loya Jirgan inleds den 16 november och där kommer förslaget att diskuteras i fyra dagar av mer än tvåtusen klanledare, parlamentariker, politiker och religiösa ledare. Innan Loya Jorgan öppnas ska deltagarna sättas in i förslaget.
Det mer än fem år gamla säkerhetsavtalet mellan Kabul och Washington utlovade samarbete om demokratibyggande, förbättrad 'governance' och ekonomi och säkerhet. Det nya avtalsförslaget har fokus på USA:s militära roll när de flesta Nato-operationerna förväntas vara över 2014.
Detaljer i utkastet är inte tillgängliga, men afghanska tjänstemän säger att den afghanska staten nu sannolikt ges större kontroll över bistånd och militära insatser i utbyte mot en långvarig amerikansk närvaro.
Afghanska tjänstemän har även framhållit i lokala medier att några av deras viktigaste krav är stopp för de avskydda natträder som utländska styrkor genomför och mekanismer för att skydda civila afghaner, vilket de tror kommer att ingå i det slutliga avtalet.
Afghanska intressen
Dessa frågor om Afghanistans relationer med USA är, enligt lagstiftaren Gul Badshah Majidi, några av de svåraste för den afghanska regeringen. Den 24 oktober, säger han, avslog parlamentet ett avtal med International Security Assistance Force (Isaf) från 2002 att tillåta Isaf att fritt genomföra militära operationer runt om i Afghanistan. Detta, menar han, är tecken på ett växande motstånd mot det nya strategiska avtalet.
Majidi säger att det krävs en rejäl informationskampanj för att övertyga afghanerna att det nya avtalet skiljer sig från tidigare avtal. Att det faktiskt tjänar Afghanistans nationella intressen. Han berättar att frågan kommer upp i diskussionerna med hans väljare och att de i sydöstra Paktia-provinsen uttrycker pessimism över avtalet.
Och när de blir bättre informerade ändrar de ofta åsikt.
– Jag tror att det slutgiltiga beslutet om avtalet kommer att innebära en rättslig ram för dessa styrkors närvaro i landet. Deras närvaro behövs i Afghanistan och den ska tjäna Afghanistans nationella intressen, säger Majidi förhoppningsfullt. Folket i Afghanistan är fortfarande oroat över talibanernas möjlighet att komma tillbaka. Det finns en oro för en ockupation av den Pakistan-baserade milisen.
De hundratals NUF-anhängare som utanför Kabuls Universitet protesterade mot permanenta USA-baser har en annan uppfattning. Haji Farid betraktar med misstro den kommande Loya Jirgan. Han anser att den står i strid med traditionen och har som enda syfte att godkänna utländska militära baser i landet.
– Trots att de Nato-ledda trupperna nonchalerar våra traditioner och genomför vansinniga nattliga räder och husundersökningar, säger han och insisterar på att osäkerheten ökat under den USA-ledda ockupationen.
Afghanistan allt våldsammare
Enligt FN ökar våldet i Afghanistan, men Nato hävdar motsatsen.
Under årets åtta första månader steg våldet med 39 procent jämfört med samma period 2010. Huvuddelen av ökningen tillskriver rapporten fler väpnade sammanstötningar och fler (25 procent) vägbomber. Framförallt är det i det sydliga och sydöstliga Afghanistan våldet ökar. Rapporten anger två tredjedelar av ökningen till dessa regioner.
Enligt ISAF föll antalet angrepp från "rebellerna" i juli i år jämfört med samma månad i fjol med en femtedel, 20 procent.
– Antalet egentliga fiendeangrepp minskar. Det är vad vi observerar. Det indikerar att våldet minskar, säger Nato-talesmannen brigadgeneral Carsten Jacobson till den pakistanska tidningen The Dawn på ett pressmöte i Kabul.
2100 våldsamma händelser per månad har enligt FN kopplingar till kriget. Samtidigt orsakar bombkriget fler och fler civila dödsoffer. I juli dödades 38 afghaner av luftangrepp – det högsta antalet sedan februari förra året.
– När talibanerna störtades, trodde vi att det världssamfundet skulle ge oss säkerhet, men så blev det inte. Istället har de dödat civila, snarare än att döda talibanerna, säger ingenjören Sharif Siddiqui i Kabul till tidningen Irish Examiner.
I samband med årsdagen av USA:s angrepp på Afghanistan samlades demonstranter även i Kabul. Flera hundra män och kvinnor krävde slut på kriget. De bar plakat med texten "Ned med ockupationen", brände stjärnbaneret och ville se USA-soldaterna och Nato lämna landet. USA anklagades för massakrer på civila och Hamid Karzai kallades för USA:s marionett.
– Sedan invasionen för 10 år sedan har vi bara upplevt lidande, instabilitet och fattigdom i vårt land, sade Hafizullah Rasikh, en av dem som organiserat demonstrationen, till Reuters.
Enligt Der Spiegel anser knappt fyrtio procent av afghanerna att Nato garanterar säkerheten i landet. Det är en minskning från 45 procent förra året. Fler än varannan, 56 procent, betraktar Nato som en ockupationsmakt och 60 procent förutspår inbördeskrig när Nato lämnar landet.
Opinionsundersökningen har genomförts sedan 2008 av tyska Konrad Adenaurstiftelsen i samarbete med Kabul Universitet och omfattar 5000 personer i fem provinser.
Fångar i afghanska fängelser eller i förvar hos landets underrättelsetjänst och polis utsätts för tortyr. Systematisk tortyr. Även barn mellan 14 och 17 år.
Det visar en rapport från UNAMA, FN:s Assistance Mission in Afghanistan. FN fann "övertygande bevis" för att underrättelsetjänsten har använt systematisk tortyr i sina fängelser i Kandahar, Herat, Khost och Laghman. Även högkvarteret i Kabul pekas ut.
Rapporten har utarbetats mellan oktober i fjol och augusti i år. Rapportörerna har besökt 47 fängelser i 22 provinser och ställt frågor till 379 fångar. Slutsatsen är att åtminstone hälften av de utfrågade utsatts för tortyr i samband med förhör.
– Tortyr är enligt internationell lag en av de mest allvarliga kränkningarna av de mänskliga rättigheterna, enligt afghansk lag är det ett grovt brott och enligt båda är det strängt förbjudet, säger Georgette Gagnon, UNAMA:s ansvariga för mänskliga rättigheter.
Trots den frispråkiga rapporten anser sig FN:s särskilda sändebud till Afghanistan, svensken Staffan de Mistura, inte kunna dra slutsatsen att avslöjandena i rapporten tyder på institutionaliserad misshandel i Afghanistan eller att det ingår som en del i den afghanska regeringens politik.
I Sverige tycks det knappast pinsamt att samverka med samma myndigheter och att vara allierad med USA. Det blir knappast ens debatt.
Ett eko från Guantánamo.
Fångar i Afghanistan torteras systematiskt. Enligt Ekots Sten Sjöström är "uppgifterna besvärande" för USA, vars "myndigheter arbetar med till exempel den afghanska säkerhetstjänsten."
Fångar hotas med våldtäkt, fångar utsätts för elchocker, fångar piskas med kablar; könsorganen vrids om, tånaglar dras ut... FN har intervjuat närmare fyrahundra fångar och slutsatsen är att tortyr används systematiskt. Säkerhetstjänsten förnekar men sträcker sig till att anta att misstag kan ha begåtts.
I inslaget sägs att "Nato har slutat att lämna över tillfångatagna afghaner till en del av de misstänkta fängelserna." Vänta - till en del?
Fast de utländska styrkorna lär inte kunna kasta första stenen. USA administrerar det ökända fängelset på flygbasen Bagram utanför Kabul, där förhållandena för fångarna uppges vara värre än i Guantánamo.
Fångarna är människor som enbart på en misstanke, en angivelse, har spärrats in och hålls fångna utan rättegång. År efter år.
Även i norra Afghanistan, i Balkh med angränsande provinser, hävdar FN att det förekommer tortyr. Där ansvarar de svenska trupperna för kontakterna med de afghanska myndigheterna.
Carl Bildt, Sten Tolgfors, Gunilla Carlsson talar tyst om sådant, om de ens bakom lyckta dörrar dryftar ämnet. Inte heller andra som stöder den svenska militära närvaron i Afghanistan tycker offentligt något om tortyren. Även media tiger, uppgifterna anses inte ens besvärande för ansvariga ministrar.
Inte heller Sverige kan kasta första stenen. Ynkedom.
Sveket mot Afghanistan
Den 7 oktober är det tio år sedan George W Bush inledde kriget mot terrorismen med bombattacker mot Afghanistan. Ett årtionde senare, med en ny president i Vita huset, fortsätter bomberna att falla. Kaos, korruption och krig följer som tidigare i spåren av en ockupation. Den här gången deltar också Sverige.
Utvecklingen går inte Barack Obamas väg. Dessvärre inte heller afghanernas.
Alltså dags att skifta politik: verkligen lämna Afghanistan militärt, stärka det civila biståndet och med afghanerna finna politiska lösningar på de många konflikter som sliter sönder landet, håller folket nere i fattigdom och förtryck.
Vågar Sverige visa vägen eller sviker vi, av lojalitet med USA och Nato, afghanerna i ytterligare ett årtionde?
Vi som insett behovet av en ny Afghanistanpolitik måste organisera opinionen mot den svenska krigsleken.
Guantánamo, Ghezali och Sveriges svek
Fullkomligt osannolikt. Inte desto mindre sant. Nu avslöjas hemliga papper om fångarna på Guantánamo.
Avslöjandena bekräftar vad vi vetat länge. Igen kan vi läsa svart på vitt: bevisningen var närmast farsartad. Om det inte vore så allvarligt.
I 930 dagar, i tre år, hölls Mehdi Ghezali som fånge i på den ökända militärbasen Guantánamo. Rättsvidrigt. I sig ett övergrepp.
Och svensken var inte ensam.
Och Guantánamo var inte det enda fånglägret. Runt om i Europa hölls människor inspärrade.
Utanför Kabul har USA utvidgat sitt specialfängelse på militärbasen Bagram, som rätteligen borde vara lika ökänt som Guantánamo.
Överallt tortyrliknande behandling. Överallt tortyr.
Kriget mot terrorismen var aldrig gångbart i svensk opinion. Det kritiserades, det fördömdes. Det tillskrevs ett vettlös president – men sedan kriget mot terrorismen inleddes har Sverige deltagit. Med fler och fler soldater i Afghanistan.
Det har här hos oss kallats något annat, motiverats med andra ord, förskönande omskrivningar som fredsbevarande eller – när det hettat till – fredsframtvingande.
Snedsprång som egyptiernas avvisning till tortyr har uppmärksammats och fått sin beskärda del av den rättmätiga kritiken. Ifråga om Ghezali stod den civiliserade opinionen bakom kravet på frigivande.
Som en mäktig underström fanns dock stödet för den militära insatsen i Afghanistan. Deltagandet i Isaf, närmandet till Nato, uppslutningen bakom USA, den militära insatsen frikopplades från det kritiserade kriget mot terrorismen.
Där och då dök Barack Obama upp. Han fördömde Guantánamo, lovade stänga fånglägret och föra de skyldiga (märk väl: de tillfångatagna, de misstänkta, inte de som beslutat och begått övergreppen) till domstol.
Denne inspirerande presidentkandidat lovade att avsluta Irakkriget och att slutföra Afghanistankriget. Han tog avstånd från krig mot terrorism samtidigt som han gjorde utfästelser om seger i Afghanistan.
För att nå detta mål talade denne förändringarnas man allt mer om en ny strategi: militär och civil "surge". (När presidenten Nixon och dr Kissinger bombade för fred i Vietnam var termen eskalering.) Endast militär upptrappning var inte nog för att vinna. Med en så enögd och enbent politik hade USA dittills inte kommit någon vart. Mer av både och behövs. Men mest militär...
Obama talade som vore han nästan svensk. Civilt och militärt, det var Sveriges strategi att försvara freden. På två ben, på egna ben. Mitt uppi USA:s krig. Fan tro't.
Barack Obama lovade när han tillträdde som president att inom ett år stänga Guantánamo. Change – ett löfte, inte ett hot.
Professorn i folkrätt, Ove Bring, menar att Obama misslyckats med sin ambition. Bring säger att Obama "inte kunnat få med sig vare sig tillräckligt många av sina egna eller republikanska senatorer. Han har misslyckats."
Sannerligen. Eller?
I mars gjorde Barack Obama, samme man som bringade hopp om förändring, med sin namnteckning ordningen med fängslanden på obegränsad tid laglig. Den ordning som under företrädaren George Bush kritiserades för att vara "a legal black hole".
Change, förvisso. Fast inte i den riktning som förväntats. Misslyckande? Nja.
Professor Bring tror inte att de nya avslöjandena om Guantánamofångarna kommer att få direkta konsekvenser för fånglägrets framtid. Han håller för helt uteslutet att USA självt skulle ställas till svars för övergreppen på militärbasen.
Förmodligen korrekt konstaterar professorn: Det finns inte samma folkopinion mot Guantánamo som under Bush, säger Bring till DN.
USA kommer alltså undan.
Vi har som nation och stat avhängt oss möjligheterna att agera efter eget huvud. Genom att ansluta oss till Natos krigföring i Afghanistan, och därmed i praktiken till det krig mot terrorismen, som ytterst få i Sverige ställer sig bakom, har regeringar och riksdag givit upp vår självständighet och viktiga principer som vårt samhällsskick vilar på.
Konststycket utförs med dubbel, så kallad kreativ bokföring och ett inte så litet mått av hyckleri.
Den som tiger samtycker. Vi accepterar uttrycken för kriget mot terrorismen, i Afghanistan som i Guantánamo.
Ytterst handlar det om Sveriges vilja, om vår vilja och vår förmåga, att stå upp för grundläggande rättsprinciper i det internationella umgänget.
När utrikesminister Carl Bildt talar om militärt och civilt eller inte säger något alls, då är det upp till det svenska civila samhället, till var och en medborgare, till mig och dig, att sätta ner foten.
Vår demokrati och våra rättsprinciper, hela världens frihet och fred, är faktiskt inte tomma ord för festtalen, det är de värden vi försvarar.
Så hänger en Mehdi Ghezalis öde samman med säkerhetspolitiken i stort. Med kampen för fred.
Soldaterna ska hem och ställen som Guantánamo ska stängas.
Det osannolika fortsätter, pågår i detta nu.
Evig eldstrid
Polisposteringen. Tredje avsnittet i dokumentärserien Krig för fred.
"Fråger?" Svaret efter genomgången blir nekande huvudskakning. Ändå väcker även detta avsnitt mest frågor om den svenska militära insatsen.
Beroende på vem du frågar kommer du att få olika svar, som samverkansofficeren Gustaf sammanfattar.
Bland den svenska truppens olika uppgifter är, enligt försvarsministern, en av de viktigaste att stödja den afghanska armén och polisen.
Inför kamerorna dras trupperna samman nedanför masten uppe på höjden medan förtexten meddelar att "Platsen är strategiskt viktig för att skapa säkerhet i området."
Soldaterna från de olika enheterna närmar sig långsamt masten, tar sig till fots och i fordonen försiktigt fram genom okänd, svåröverskådlig terräng. Fordonen slingrar sig uppför serpentinvägen. Sporadisk skottlossning.
Den som förväntar sig action i form av eldstrid och shoot outs blir besviken. Först när afghanerna säkrat området kring masten intensifieras eldgivningen."I såna här situationer brukar de ha tendensen att skjuta väldigt mycket efteråt också. Det är lite psykologikrig för att skrämma insurgenterna från platsen."
Strax före ordern om återmarsch för di svenske står det klart att de poliser som skulle vara kvar vid masten och försvara höjden har gett sig nerför berget. En kort, kärnfull dialog följer:
"Poliserna är borta."
"Har de stuckit? Vad i helvete!"
"Skit!"
Beroende på vem du frågar: Frågar du ANA, säger samverkansofficer Gustaf, tycker de att operationen var lyckad – antennen togs. Frågar du andra kommer de att säga att den var bortkastad, genom att vi genast lämnade den.
Nedanför berget följer en korthuggen utvärdering. Mentorer med adepter. Oklart hur mycket ironi och tillbakahållen ilska som ligger bakom:
"Hur har dagen varit, tycker du? Har den varit lyckad?"
"Ja, det var en bra dag", svarar det afghanska befälet.
"Skönt att höra. Stabiliserar det läget i byn?"
Den – alltså möjligen ironiska – frågan hänger fritt mot den klarblå afghanska himlen, obesvarad.
Givet den militära logiken kunde de svenska soldaterna ha lämnats där. De får dock ännu en chans att räta ut frågetecknen, att täppa igen klyftan mellan vad som sägs och vad vi ser, mellan retorik och verklighet.
Samverkansofficer Gustaf igen:
"Vi tog masten, vi hade en strid däruppe, vi löste det. Vi säkrade platsen, lämnade över till polisen och lämnade. Militärt sett så har vi gjort vårt."
Hur gick det sen?
Eftertexten meddelar helt sonika: "Efter trettio minuter är fienden tillbaka vid masten och skjuter mot de svenska soldaterna."
Beroende på vem du frågar.
Ett är säkert: Frågetecknen kring den militära svenska insatsen i Afghanistan ställer upp sig på led. Måtte riksdagspolitikerna klarsynt inspektera dem.
Striden vid Nghala
Första avsnittet i dokumentärserien Krig för fred. Det finns ingen anledning att moralisera över soldaterna och vad de säger. De har ett jobb, de löser en uppgift. I krig dödar de. Det absurda är den retorik som framställt soldaten, vars främsta uppgift och yrkeskunnande är att döda, som ett slags humanitär hjälparbetare.
Det kan man hålla med soldaterna om: slut med slikt prat. En spade är en spade, krig är inte fred.
I publiciteten i förhand har det hörts förhoppningar om att bara de där hemma, vi som inte varit iväg på någon mission, får klart för oss vad det handlar om, att det inte är lek utan krig, då ska vi stödja insatsen.
Det ska de inte vara så säkra på. Visst stödjer vi våra soldater: Vi vill ha hem dem – i livet! Utan att ha varit på någon mission så är vi fullt kapabla att avgöra att detta krig inte är rätt krig.
I början av insatsen i Afghanistan gjordes i Riksdagen ett tydligt förbehåll för svenskt militär närvaro: det fick inte förekomma minsta risk för sammanblandning mellan Isaf, där Sverige samsades med andra fredsbevarande styrkor, och OEF, där USA ledde kriget mot terrorismen.
Det var i och för sig en åtskillnad som redan från början var otydlig, men ju tydligare det blivit att de olika utländska militära operationerna inte är olika utan samverkar till stöd för ena sidan i ett inbördeskrig och stormakten USA:s mål, har riksdagsledamöterna glömt det alldeles.
Fast så glömsk kan ingen vara. Det som tycktes vara ett förbehåll var aldrig allvarligt menat. Nu säger samma majoritet att till 2014 ska ansvaret för säkerheten överlämnas till afghanerna och de svenska soldaterna ha lämnat. Samtidigt spenderar försvarsministern miljarder på stridshelikoptrar för att möjliggöra insatser efter 2013...
I detta första avsnitt tycktes det bara vara ett svenskt krig. Utan de styrkor som dödar civila och väcker afghanernas ilska, avsky och motstånd.
Det kan tyckas lite märkligt.
Ursäkta om jag stör
I går kväll smällde det i SVT:s Krig för fred. Min morgontidning Sydsvenskan hade redan laddat: "Sverige dödar" – för fred...
Skribenten Tobias Lindberg redovisar en förvirrad argumentation: "Ändå har Sverige en rimlig Afghanistanpolitik. Det måste finnas ett tydligt mål med den svenska närvaron." Det kan inte vara både och, att en politik utan tydligt mål är rimlig.
Ursäkta om jag stör. Jag skriver till dig och andra som jag då och då haft kontakt med kring Afghanistanfrågan. Våra utkikstorn och varifrån vi kan ropa ut våra protester och frågor är olika – det är en styrka! Jag försöker sannerligen inte enrollera dig i något åsiktskollektiv men när Sverige dödar behöver vi mer än någonsin en livfull debatt.
Antar att om de inte gjort det redan så kommer fler än Sydsvenskan att hänga på dokumentärserien för att försvara den militära insatsen.
I sex veckor kommer den svenska insatsen i Afghanistan att pågå i våra vardagsrum (eller var folk nu har sina teveapparater...) Det ger också oss en chans att sätta Sveriges militära medverkan i Afghanistan under debatt.
I Aftonbladet hade Åsa Linderborg apropå dokumentären redan dagarna före visningen sagt en sak som också jag tycker måste sägas:
"Jag vill inte se fler ceremonier på Bromma, med flaggan på halv stång. Jag vill inte höra fler ”terroristexperter” eller läsa fler kolumnister som än en gång begråter de döda, med en försäkran till föräldrarna, att deras söner dog för en ädel sak."
Åsa Linderborg gjorde också en viktig reservation: innan vi sett fler program vet vi inte om seriens sex avsnitt "säljer in blodbadet".
Min poäng är att sändningarna oavsett ger oss tillfälle att såväl lyfta Afghanistankriget i sig som att sätta fokus på Sveriges medverkan.
Afghanistan kommer nu närmare. Vardagen, soldaterna, kriget. Det finns något att diskutera. En verklighet – och bilderna av verkligheten. De dokumentären förmedlar och andra. Ett tabu bryts.
I måndagens Aftonbladet redovisade Ulf Bjereld att motståndet mot Sveriges militära närvaro i Afghanistan växer. Andelen som vill att Sverige avbryter är idag 49 procent, medan andelen som vill att Sverige stannar kvar minskat till 30 procent från 35 procent 2007.
Det är bra. Det blåser trots allt medvind!
Lämna dualismen till fundamentalisterna
Aftonbladet hade den 22 mars en Libyen-artikel med rubriken "Skicka planen". Den är intressant. Tycker artikelns ingress är så talande att den tål att upprepas:
"Mustafa Abdel Jalil var en av Muammar Gaddafis närmaste män. Nu leder han det libyska frihetskriget..."
Till honom ska Sverige skicka åtta Jas Gripen.
Har nu i flera dagar gått till sängs som "Kaddafi-kramare" och sovit på en debatt som är så enfaldigt endimensionell och osaklig att såna som jag snart väl måste försäkra att de slutat slå sina hustrur. Naturligtvis hejar jag inte på diktatorns dödande för att jag motsätter mig dödandet från luften, det oundvikliga när bomberna faller.
Det är inte ett argument mot min uppfattning.
Naturligtvis sitter jag, som alla inblandade här hemma, bekvämt och tryggt i min soffa. Varken mer eller mindre.
Det är inte heller ett argument mot min uppfattning.
Av oss som vill stoppa bombkriget krävs ansvar för regimens dödande, medan de som bejakar bomberna bara tvår sina händer.
Priset för att stoppa Kadaffis dödande är att andra libyer betalar med sina liv. Libyer dör inte längre av regimens artilleriprojektiler, därför att andra nu dör i bombregnet – är inte det att väga liv mot liv lite lättvindigt?
Måste vi inte istället finna alternativ till eliternas militarism?
"Har man bara en hammare är alla problem en spik."
Måste vi inte också lämna den förbannade dualismen till fundamentalister i alla länder och av alla schatteringar:med eller mot oss, vän eller fiende, nato-nasare eller kaddafi-kramare...
På revolutionsromantikerna ödslar jag inte fler ord än dessa:
"Mustafa Abdel Jalil var en av Muammar Gaddafis närmaste män. Nu leder han det libyska frihetskriget..."
