Inlägg av Caspar Behrendt

När vi startade Zitzer för drygt två år sedan var en av våra målsättningar att hålla koll på alla beslut som Sverige fattar i internationella organ hela tiden. När vår riksdag sammanträder finns ett gäng journalister på plats för att bevaka det. Ibland gör de ett bra jobb, ibland gör de det inte, men de finns där. Vår utrikespolitik manifesterar sig däremot ofta i smyg i små utskott runt om i Europa och världen utan att utsättas för granskning. Handen på hjärtat, hur många vet ens vad EU:s nya "utrikesminister" heter? (Svar längre ner)

Vi kan inte påstå att Zitzer har lyckats nå målet att ge en särskilt heltäckande bevakning av denna utveckling ännu, men det är ett mål jag gillar att vi har, och någon gång ska vi ta oss dit.

Idag damp det ner ett nytt Bryssel-nyhetsbrev från regeringen. Det kommer ett i veckan, och varje gång tänker jag att ååh, de har så mycket resurser. De sitter på heltid och gör dålig politik, hur ska man kunna hålla jämna steg med dessa tusentals byråkrater?

Nåja. Europaparlamentet gjorde i alla fall något bra nyligen. De motsatte sig massöverföring av europeisk bankdata som USA ville ha tillgång till i "kriget mot terrorn" och motsatte sig också ett avtal om att föra över flygpassagerardata som USA och Australien ville använda i samma syfte. Fortsätt så, kära parlamentariker.

Här följer de delar av det senaste veckobrevet från Bryssel som kan vara av intresse för den som följer Zitzers fokusfrågor:

Rådet för utrikes frågor samt bistånd (FAC), 10 maj
Utrikesministrarna väntas diskutera Somalia med fokus lagföring av misstänkta pirater. EU:s höga representant för utrikespolitik (HR) Catherine Ashton  (jepp, där har du svaret) planerar en resa till regionen inom kort, bland annat för diskussioner om lagföring av pirater.

HR Ashton kommer att informera om det senaste läget i den kärntekniska frågan i Iran samt förhandlingarna om en säkerhetsrådsresolution om Irans kärntekniska program.

Rådet kommer att förbereda EU-Rysslandstoppmötet som äger rum den 31 maj-1 juni i Rostov-on-Don. Diskussionen förväntas bland annat inkludera ekonomi, rätts- och inrikesfrågor och viseringsdialogen.

En diskussion kommer att äga rum gällande nukleära frågor och icke-spridning. Bakgrunden är toppmötet om nukleär säkerhet som ägde rum i april och den pågående översynskonferensen av Icke-spridningsfördraget.

Under lunchen kommer utrikesministrarna diskutera strategiska partnerskap med fokus på Kina. HR Ashton kommer att informera om sina besök i Japan och Kina.

Ministrarna kommer att ha en debatt om FN:s milleniemål (MDGs) med utgångspunkt från kommissionens så kallade april-paket (innehåller bland annat utvecklingsfinansiering och biståndseffektivitet). Sverige stödjer MDG-arbetet och anser att det är bra att fokusera på de MDGs som släpat efter mest, framför allt millenniemålen fyra och fem (MDG 4 och 5) om barn- respektive mödradödlighet.

Biståndsministrarna förväntas ha en orienteringsdebatt om jämställdhet och kvinnors ökade makt och inflytande i EU:s utvecklingssamarbete. Från svensk sida anser man att följande fyra områden måste sammankopplas för att man ska lyckas uppnå jämställdhet: kvinnors politiska deltagande och representation; kvinnors ökade makt och inflytande på det ekonomiska området;  sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter; och kvinnor och säkerhet inklusive alla former av våld mot kvinnor och flickebarn, genderbaserat våld och människohandel.

HR Ashton och kommissionär Andris Piebalgs förväntas ge en statusrapport om Haiti samt informera hur långt man kommit med återuppbyggnaden efter jordbävningen.

Biståndsministrarna kommer vid middagen ges möjlighet att diskutera EU:s nya utrikestjänst (EEAS).

Europaparlamentet

Parlamentarikerna röstade också om EU-standard för flygsäkerhet. EP beslutade att det är medlemsländerna själva som borde stå för kostnaderna för strängare regler. Frågan väntas nu gå till en andra läsning. I SWIFT-frågan röstades två resolutioner igenom. Den första innebär att EP skjuter upp omröstningen om avtalet med USA och Australien om dataöverföringar av passageraruppgifter. För att avtalet skall börja gälla krävs EP:s godkännande. I den andra, som berör överföringar av bankdata till USA:s finansdepartement för att bekämpa terrorism, hävdar EP att massöverföring av uppgifter strider mot EU:s lagstiftning.

Veckans höjdpunkt var att USA:s vice president Joe Biden gästade EP och talade inför ett fullsatt plenum. I sitt tal betonade Biden vikten av ett starkt transatlantiskt samarbete.

Här kan du prenumerera på regeringens veckobrev från Bryssel:
http://www.sweden.gov.se/sb/d/3484

Sju av tio britter vill att deras soldater ska lämna Afghanistan inom ett år, läser jag i Göteborgsposten. Efter åtta år verkar åsikten/insikten att kriget inte kan vinnas ha slagit rot hos folket i den forna imperiemakten.

47 procent anser enligt samma opinionsundersökning att kriget ökar risken för terrordåd i hemlandet, medan 44 procent tror som regeringen, att kriget minskar risken.

Premiärminister Gordon Brown säger: – Historien har visat att varje gång britterna har sett utanför sina egna gränser har vi blivit starkare.

Ett anmärkningsvärt uttalande när det kommer från en brittisk premiärminister kan tyckas. Men det här är å andra sidan mannen som sagt till journalister att "tiden är förbi när Storbritannien måste skämmas för imperialismen. Det borde vi fira!"

233 britter har dött i Afghanistan sedan 2001, varav 96 i år. Så man kan förstå att britterna vill ha slut på eländet. Men det egentliga argumenten är förstås helt andra: Afghaner dör en masse och invasionen och ockupationen var orättfärdig från första början. Frågan är inte om vi "blir starkare av att se utanför våra egna gränser" utan med vilken rätt vi gör det.

I Afghanistan har det gjorts en annan opinionsundersökning om de utländska styrkornas närvaro. 18 procent vill ha fler soldater. 44 procent vill ha färre.

"I ett demokratiskt land borde ingen tillåta ett sådant demoniserande resonemang ..."

Så reagerar israeliska utrikesministeriets talesperson Yigal Palmor på ett reportage i Aftonbladet som anklagar den israeliska armén för organstöld.

Han menar att anklagelserna helt klart uppmuntrar till hatbrott mot judar och att det därför är odemokratiskt att låta dem tryckas.

"Detta är en artikel som sprider skam över svensk demokrati och hela den svenska pressen", fortsätter han i ett citat som enligt DN återfinns i praktiskt taget varje israelisk tidning.

Den enda officiella svenska reaktionen på angreppet mot pressfriheten har kommit från vår ambassadör i Tel Aviv, Elisabet Borsiin, som djupt beklagar att reportaget publicerats och säger att ansvaret faller på chefredaktören.

Läs om utspelen i DN.

Läs Aftonbladets artikel av Donald Boström.

Nu när Röda Khmerernas fängelsechef Duch står inför rätta kan jag inte låta bli att tänka på vad som inte står i tidningarna.

Det handlar om humanitära interventioner, detta begrepp som är så populärt hos oss i Väst när det är våra egna regeringar som använder det.
Det sägs ju numer att den internationella rätten har utvecklats dithän att sådana militära angrepp får utföras.
NATO gav sig själv rätt att bomba Serbien 1999 för att stoppa ett inbördeskrig.
USA och dess villiga kompisar gav sig själva rätten att invadera Afghanistan 2001 och Irak 2003 för att bekämpa terrorister, oskadliggöra massförstörelsevapen och införa demokrati.
Underförstått är att det är västliga regeringar eller deras allierade som har rätt att använda våld på det här sättet.

Det ironiska är att en av de få interventioner som verkligen kan sägas vara laglig är Vietnams invasion av Kambodja som gjorde slut på Röda Khmerernas terrorvälde. Men Vietnam var vid tidpunkten kommunistiskt (det här var efter att USA förlorat Vietnamkriget) och straffet från väst för denna intervention blev därför hårt.

Jag återkommer till det, men först lite bortglömda fakta om hur Röda Khmererna kom till makten.

Under Vietnamkriget upprättade kommunistiska nordvietnamesiska styrkor baser inne i det neutrala Kambodja. Kambodjas ledare, prins Norodom Sihanouk, var inte glad över baserna, men ännu mindre glad över att USA började bomba byar i hans land i jakten på kommunisterna.

Nordvietnameserna flyttade sina baser längre och längre in i landet och USA:s bombplan följde efter. Under 14 månader 1969-70 gjorde amerikanska B52-plan 3 630 räder in i Kambodja.

Men det var först efter att prins Sihanouk störtades av västvänliga generaler 1970 som det antikommunistiska Vietnamkriget äntligen kunde tränga in i Kambodja på allvar.

USA:s president Nixon beordrade en kraftig bombkampanj där alla resurser skulle sättas in för att "ge dem en liten chock". Ordern vidarebefordrades av Henry Kissinger med orden: "Allt som flyger mot allt som rör sig." (New York Times)

Det stora kambodjanska kriget höll på i fem år. USA:s ambassadör kallade det strax efter för "Indokinas mest fruktlösa krig" och en kongressledamot som besökte landet menade senare att det USA "gjort mot landet är något mer ont än vad vi har gjort mot något annat land i världen och helt utan orsak, förutom för vår egen nytta i kampen mot vietnameserna". (Citaten finns återgivna i William Blums bok CIA och USA:s verkliga utrikespolitik)

Kriget skapade förstås nya fiender. Förutom nordvietnamesiska och FNL-styrkor gick nu Röda Khmererna in i striderna. Och det var de som kom segrande ut ur krigets rökmoln. Det är omöjligt att säga vad som hade hänt om USA inte hade lagt Kambodja i ruiner under flera år, eller om de hade avstyrt kuppen 1970 som CIA bevisligen kände till i förväg.

Hur som helst var det alltså Pol Pots mördarregim som vann. Genast satte den igång sina bisarra "marxistiska" experiment och försökte med folkmord och tortyr skapa något slags utopiskt jordbrukssamhälle.

Skräckväldet varade 1975 till 1979, då Vietnam alltså avlägsnade Röda Khmererna från makten. Inte för att de begick brott mot mänskligheten; att de övergreppen upphörde var snarare en positiv bieffekt. Den verkliga anledningen var att Kambodja oavbrutet gjorde mordiska attacker in i Vietnam.

Oavsett om Vietnams intervention berättigades eller inte av de positiva humanitära bieffekterna så hade den alltså ett klart lagligt stöd i folkrättens paragrafer om rätten till självförsvar. Åtminstone klarare stöd än någon västlig intervention sedan FN-stadgans tillblivelse.

Men svaret från det demokratiska Väst blev alltså att fördöma interventionen, bland annat i FN.

"Whatever is said about human rights in Kampuchea, it cannot excuse Vietnam ... for violating the territorial integrity of Democratic Kampuchea" sa till expempel Storbritanniens FN-representant.
De enda länder som i FN-debatten valde att beskriva vad kommunistiska Röda Khmererna gjorde som folkmord var Filipinerna och tre kommunistländer: DDR, Laos och Afghanistan.

Noam Chomsky skriver i en text om humanitära interventioner hur Vietnam straffades för sin intervention:

Vi minns hur Väst svarade på det bästa exemplet på "humanitär intervention" på senare år. USA och dess allierade rekonstruerade genast de slagna Röda Khmererna vid den thailändska gränsen så att de kunde återuppta sina plundringsräder [in i Kambodja]. "Asiens preussare" (citat i New York Times) som hade vågat avlägsna Pol Pot fördömdes våldsamt.

I en annan text fortsätter han på samma tema:

[Vietnam] straffades hårt för brottet att avsluta Pol Pots slaktande; först genom en (USA-stödd) kinesisk invasion, sedan genom extremt hårda ekonomiska sanktioner från USA och genom att USA fortsatte att erkänna den avsatta regimen som Kambodjas officiella regering [...]. Utan allt för mycket diskretion stödde USA Röda Khmererna i sina fortsatta attacker in i Kambodja.