Natos kärnvapen blir kvar
Om du lyssnat för mycket på Obamas tal om en kärnvapenfri värld och börjat tro att han tänkte avskaffa USA:s kärnvapen kan du kolla på den här videon. En lång intervju med en Nato-man som nyanserar det hela lite grann:
Tipsa en vän
Vad skulle du göra?
Under maj i år pågår NPT-konferensen i New York. Samtidigt passar Storbritannien på att skicka ett kungligt fuck off till den internationella gemenskapen genom att spendera en biljon kronor på nya kärnvapen.
Det är vettlöst mycket pengar. Det motsvarar att ge tusen bra projekt/skolor/samhällen en miljard kronor var. Kanske är det inte så konstigt att både fredsaktivister och tongivande militärer är överens om att projektet är ett bottennapp.
Filmen här ovanför är Greenpeaces svar på slöseriet och på deras videolog diskuterar besökare vad pengarna kan användas till istället. Vad skulle du göra om du hade en biljon kronor?
Tipsa en vän
Vad tycker du?
EU – nu håller de på igen
När vi startade Zitzer för drygt två år sedan var en av våra målsättningar att hålla koll på alla beslut som Sverige fattar i internationella organ hela tiden. När vår riksdag sammanträder finns ett gäng journalister på plats för att bevaka det. Ibland gör de ett bra jobb, ibland gör de det inte, men de finns där. Vår utrikespolitik manifesterar sig däremot ofta i smyg i små utskott runt om i Europa och världen utan att utsättas för granskning. Handen på hjärtat, hur många vet ens vad EU:s nya "utrikesminister" heter? (Svar längre ner)
Vi kan inte påstå att Zitzer har lyckats nå målet att ge en särskilt heltäckande bevakning av denna utveckling ännu, men det är ett mål jag gillar att vi har, och någon gång ska vi ta oss dit.
Idag damp det ner ett nytt Bryssel-nyhetsbrev från regeringen. Det kommer ett i veckan, och varje gång tänker jag att ååh, de har så mycket resurser. De sitter på heltid och gör dålig politik, hur ska man kunna hålla jämna steg med dessa tusentals byråkrater?
Nåja. Europaparlamentet gjorde i alla fall något bra nyligen. De motsatte sig massöverföring av europeisk bankdata som USA ville ha tillgång till i "kriget mot terrorn" och motsatte sig också ett avtal om att föra över flygpassagerardata som USA och Australien ville använda i samma syfte. Fortsätt så, kära parlamentariker.
Här följer de delar av det senaste veckobrevet från Bryssel som kan vara av intresse för den som följer Zitzers fokusfrågor:
Rådet för utrikes frågor samt bistånd (FAC), 10 maj
Utrikesministrarna väntas diskutera Somalia med fokus lagföring av misstänkta pirater. EU:s höga representant för utrikespolitik (HR) Catherine Ashton (jepp, där har du svaret) planerar en resa till regionen inom kort, bland annat för diskussioner om lagföring av pirater.
HR Ashton kommer att informera om det senaste läget i den kärntekniska frågan i Iran samt förhandlingarna om en säkerhetsrådsresolution om Irans kärntekniska program.
Rådet kommer att förbereda EU-Rysslandstoppmötet som äger rum den 31 maj-1 juni i Rostov-on-Don. Diskussionen förväntas bland annat inkludera ekonomi, rätts- och inrikesfrågor och viseringsdialogen.
En diskussion kommer att äga rum gällande nukleära frågor och icke-spridning. Bakgrunden är toppmötet om nukleär säkerhet som ägde rum i april och den pågående översynskonferensen av Icke-spridningsfördraget.
Under lunchen kommer utrikesministrarna diskutera strategiska partnerskap med fokus på Kina. HR Ashton kommer att informera om sina besök i Japan och Kina.
Ministrarna kommer att ha en debatt om FN:s milleniemål (MDGs) med utgångspunkt från kommissionens så kallade april-paket (innehåller bland annat utvecklingsfinansiering och biståndseffektivitet). Sverige stödjer MDG-arbetet och anser att det är bra att fokusera på de MDGs som släpat efter mest, framför allt millenniemålen fyra och fem (MDG 4 och 5) om barn- respektive mödradödlighet.
Biståndsministrarna förväntas ha en orienteringsdebatt om jämställdhet och kvinnors ökade makt och inflytande i EU:s utvecklingssamarbete. Från svensk sida anser man att följande fyra områden måste sammankopplas för att man ska lyckas uppnå jämställdhet: kvinnors politiska deltagande och representation; kvinnors ökade makt och inflytande på det ekonomiska området; sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter; och kvinnor och säkerhet inklusive alla former av våld mot kvinnor och flickebarn, genderbaserat våld och människohandel.
HR Ashton och kommissionär Andris Piebalgs förväntas ge en statusrapport om Haiti samt informera hur långt man kommit med återuppbyggnaden efter jordbävningen.
Biståndsministrarna kommer vid middagen ges möjlighet att diskutera EU:s nya utrikestjänst (EEAS).
Europaparlamentet
Parlamentarikerna röstade också om EU-standard för flygsäkerhet. EP beslutade att det är medlemsländerna själva som borde stå för kostnaderna för strängare regler. Frågan väntas nu gå till en andra läsning. I SWIFT-frågan röstades två resolutioner igenom. Den första innebär att EP skjuter upp omröstningen om avtalet med USA och Australien om dataöverföringar av passageraruppgifter. För att avtalet skall börja gälla krävs EP:s godkännande. I den andra, som berör överföringar av bankdata till USA:s finansdepartement för att bekämpa terrorism, hävdar EP att massöverföring av uppgifter strider mot EU:s lagstiftning.
Veckans höjdpunkt var att USA:s vice president Joe Biden gästade EP och talade inför ett fullsatt plenum. I sitt tal betonade Biden vikten av ett starkt transatlantiskt samarbete.
Här kan du prenumerera på regeringens veckobrev från Bryssel:
http://www.sweden.gov.se/sb/d/3484
Tipsa en vän
Vad tycker du?
New START bra men långt ifrån nog
USA:s och Rysslands presidenter undertecknade idag ett nytt kärnvapenavtal. Det så kallade New START-avtalet förbinder de båda länderna att minska sina strategiska kärnvapen med ca 30 procent.
Strategiska kärnvapen är kärnvapen som har en lång räckvidd och kan skjutas från en kontinent till en annan. USA hävdar att man i dagsläget har 2000 strategiska stridsspetsar redo och Ryssland tros ha minst 2500 enligt Sveriges Radio. De två länderna ska nu reducera antalet strategiska kärnstridsspetsar så att vardera land har kvar maximalt 1 550 stridsspetsar.
Avtalet är ett steg i rätt riktning, men det är lång väg kvar att innan vi närmar oss någon betydande nedrustning. Förutom strategiska kärnvapen innehar de båda länderna också ca 2 500 ickestrategiska kärnvapen, men dessa regleras inte i det nya START-avtalet.
Enligt Svenska Läkare mot kärnvapen och Svenska Freds finns det i världen omkring 23 000 kärnladdningar varav drygt 8 000 är utplacerade, och av dessa är nära 6 000 strategiska. Majoriteten av de strategiska kärnvapnen finns i USA och Ryssland och deras sammanlagda sprängstyrka motsvarar 100 000 Hiroshimabomber.
Och hur ser det ut här i Europa då? Enligt Svenska Läkare mot Kärnvapen och Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen finns det uppskattningsvis 200 stycken kärnvapen i europeiska NATO-länder: Italien, Tyskland, Belgien, Nederländerna.
Idag ser vi USA och Ryssland göra framsteg i nedrustningen av sina kärnvapen, och snart ska även resten av världens länder representerade i FN träffas för att pressa varandra till att göra liknande framsteg. I New York i maj är det nämligen dags för FN:s översynskonferens om icke-spridningsavtalet.
Det är bra att vi idag har fått ett avtal från de stora kärnvapenmakterna, ett avtal som förhoppningsvis kan pressa förhandlingarna i New York i maj. Om inte det faktum att världens kärnvapenstater och militäralliansen NATO har kapacitet att spränga jorden i bitar flera gånger om, är en tillräckligt skrämmande anledning att agera.
New START är en fortsättning på det START 1-avtal som löpte ut i december förra året.
Tipsa en vän
Vad tycker du?
När Mellanösterns enda kärnvapenmakt får härja fritt
Veckan innan jul satte jag kvällsteet i vrångstrupen när jag loggade in på Facebook. I listan med föreslagna vänner fanns, förutom de vanliga kompisarnas kompisar, israelen Mordechai Vanunu.
För de av er som inte känner till hans historia var Vanunu i mitten av 80-talet anställd vid Israels kärnvapenlaboratorium Negev utanför staden Dimona. Vanunu blev mer och mer obekväm med vetskapen om forskningsanläggningens kärnvapenframställning. Han fotograferade de hemliga laboratorierna i smyg och lämnade Israel med bildbevisen. Fotografierna, tillsammans med Vanunus vittnesmål, var de första bevisen för Israels kärnvapen. Troligtvis var livet i exil ensamt och isolerat, för den israeliska underrättelsetjänsten Mossad lyckades sätta fast honom i en klassisk "honey trap". En israelisk agent raggade upp Vanunu i London och lockade med honom på kärlekssemester till Italien. Där väntade kidnappning och båt till israelisk fångenskap.
Vanunus avslöjande underröjde allt tvivel om Israels kärnvapenprogram. Hur många atombomber Israel har är däremot fortfarande oklart, uppskattningarna rör sig mellan 75-400 stridsspetsar.
Vanunu tillbringade 18 år i fängelse för sitt avslöjande, varav 11 år i isolering. Efter frigivandet i 2004 får han fortfarande inte lämna landet eller träffa utländska journalister. Han har sökt, men nekats, politisk asyl av Sverige.
Trots isoleringen och restriktionerna håller Mordechai Vanunu kontakten med sina supporters över internet, bland annat två kärnvapenmotståndare och vänner till mig i Norge och Nederländerna.
De politiska följderna av att Israel ostört fått utveckla kärnvapen borde inte komma som en överraskning för någon. Slakten i Gaza är helt och hållet en konsekvens av omvärldens flathet mot ett land som konsekvent ignorerar internationell rätt, oavsett om det gäller FN-resolutioner, humanitära lagar eller Ickespridningsavtalet.
Det känns tråkigt att behöva skriva det, men räkna inte med någon ljusning för Palestina med Obamas regering. Den kommande utrikesministern Hillary Clinton är en fanatisk Israelanhängare och protesterade högljutt när Haagdomstolen olagligförklarade den israeliska muren.
Hoppet står till att vi vanliga medborgare runt om i världen gör allt vi kan för att protestera mot Israels övergrepp. Det behövs fler som Vanunu.
Federation of American Scientists http://www.fas.org/nuke/guide/israel/nuke/
Mordechai Vanunu http://vanunu.com/
White House brushes aside ruling on separation fence, Haaretz, 7 september 2004
Tipsa en vän
Vad tycker du?
Katastrofengagemang
Klimatfrågan gör mig irriterad. Jag erkänner det. Sen jag började engagera mig i fredsfrågan har fred aldrig varit speciellt trendigt. Jag hade hoppats att 2008 skulle bli året då det blev coolt att inte gilla krig, men icke, det var miljöfrågans tur, tack vare klimatskräcken.
En gång i tiden engagerade sig folk i kärnvapenfrågan för att de var rädda för utrotning. Den risken är fortfarande påtaglig - USA har sin mest offensiva kärnvapenpolicy någonsin. De pratar på största allvar om "pre-emptive strike" - förebyggande kärnvapenanfall, vilket är ett antal resor värre än det redan skrämmande "first strike" - första tillslag. Lägg till det att kärnvapenalliansen Nato, med Sverige i knäet, blir mer och mer offensiv i sin politik.
Det ligger nog i människans natur att bara kunna oroa sig för en sorts utrotning i taget. Hur skulle det se ut om vi både var livrädda för klimatförändring och kärnvapenutrotning? Det funkar helt enkelt inte. I början av 80-talet engagerade sig folk för fred för att de var skiträdda för kärnvapendöden, nu är det klimatet som oroar.
Någonting stör mig med den här sortens katastrofengagemang, både när det gäller fred och miljö. Ja, det är kris och ja, det behövs drastiska förändringar. Men ska verkligen den viktigaste drivkraften i vårt engagemang vara risken för utrotning? Det fungerar ett år eller två, men de systemförändringar som behövs för en rättvis/hållbar/fredlig värld kräver mer än tillfällig klimatångest och kortvarig massorganisering. Förhoppningsvis kan dödsfaran vara en väckarklocka, men den kan knappast bli en långvarig drivkraft i att bygga ett annorlunda samhälle.
Arbetarrörelsen i början av nittonhundratalet hade anti-militarismen som en av sina huvudfrågor, men den hotade inte bara med död utan lockade också med något trevligare - en vision om ett samhälle där folk hade inflytande över sina liv och var befriade från fattigdomen. Det borde både fredsrörelsen och miljörörelsen lära av. Jag orkar inte vara rädd för att dö längre.
Tipsa en vän
Sverige sista spjälan i USA:s järnstaket
Sverige måste byta spår
Det är inte utan att jag ryser inför turerna i den svenska politiken för att få oss att gå med i Nato. Svenska folket vill ju för sitt liv inte gå med.
Alltså måste anslutningen genomföras så att folk inte riktigt inser vad som pågår och inte hinner göra motstånd. Vi ska helt enkelt acceptera faktum.
I våras kom till exempel ädla sjömän - övningen hette Noble Mariner - från Natos snabbinsatsstyrka NRF och låtsaskrigade med 23 krigsskepp utanför Göteborg. Det var den insatsstyrka som Donald Rumsfeld skapade, innan han sparkades från sin post som USA:s försvarsminister. Denna krigsmaskin ska på kort tid sättas in var som helst i världen där USA:s oljeintressen hotas. De ädla sjömännen i Göteborg simulerade en invasion av Polen, för att trygga energitillförseln. Tänk om det hela egentligen handlade om träna för en invasion av till exempel Venezuela för att trygga USA:s olja därifrån? . Nej, men Venezuela ligger ju så väldigt långt bort från Sverige säger du ... Inte kan väl ... Ja, men vi är nu i Afghanistan och krigar - under Natobefäl. Kunde vi ens tänka oss det för ett tiotal år sedan?
Svensk krigsmakt har förresten redan varit på andra sidan jordklotet och tränat krig. Massmedia i Sverige höll tyst om denna skandal. Sju stycken Gripen-stridsplan var ända bort i USA:s Eielsonbas i Alaska sommaren 2006 och deltog i en krigsövning som hette Cooperative Thunder. Den ansågs vara en av historiens största flygmanövrer i Stilla Havet.
Titta på en karta så ser du vad det är för fiende vi nu tränar mot. På andra sidan Berings Hav ligger Ryssland, flyger man söderut från Alaska så svävar man utanför Nordkorea och Kina. Stridsövningen hette följdriktigt Red Flag. Flera ställer sig säkert frågan varför Sverige är på andra sidan jordklotet och tränar krig? Ja, svaret är att Sverige idag är med i USA:s militära omringning av Eurasien, världens största landmassa, där Kina och Ryssland ligger.
Vi tränar även krig på den här sidan av Eurasien, nämligen i Vidsel i Norrbotten, ett enormt träningsområde som idag auktioneras ut till Nato-allierade för att utprova nya robotar och genomföra simulerade krig. USA:s flygchef i Europa, John B. Kelly, var i Vidsel under hösten med F-16 stridsplan och två tankningsplan. Han var helt lyrisk över det enastående krigsområdet. Så stort! Det enda han hade att anmärka på var att de svenska piloterna var dåliga på att tanka sina plan i luften.
Nå, men vem är fienden? Det kalla kriget är ju slut säger du? Muren har rivits, Ryssland har dragit tillbaka sina trupper och baser från Europa. Ja, det är sant. Men USA har inte dragit tillbaka sina trupper eller stängt alla baser. Bara i Tyskland har USA 72 militärbaser, och 480 kärnvapen i sex europeiska länder är avsedda för just Ryssland men även Mellanöstern.
Idag är Ryssland helt omringat av fientliga militärbaser precis som under det kalla krigets dagar. Sista spjälorna i detta järnstaket utgörs av Sverige och Finland.
För att svenska folket ska köpa detta måste hetsen mot Ryssland öka. President Putin kallas redan Saddam Hussein, Hitler eller en ny Stalin i USA:s tidningar. I Svenska Dagbladet finns dagligen en drapa om ryssens och Putins farlighet.
Men vi fredsaktivister ska inte gå på detta. Alla som ser denna utveckling måste protestera. Vad vi i Sverige ska göra är att öka handelsförbindelserna, diplomati för krislösningar, samtal, kulturutbyte, studentutbyte, resor i varndras länder. Men om vi ska agera krävs det mycket kunskap. I de vanliga dagstidningarna finns en hel del. Men man måste själv dra slutsatserna. Det jag skriver om här har jag till exempel hittat i Svenska Dagbladet. Skärvan i ögat får man skaffa sig på annat håll.
Jag brukar kolla på Transnational eller Nätverket mot krig. Men mest kollar jag på Global Research. Där finns analyser av allt möjligt, tyvärr bara på engelska. En annan sajt är Keep Space for Peace, också på engelska.
Har man väl börjat misstänka att makten inte alltid vill vårt bästa har man kommit långt. Då finns drivkraften att hitta andra förklaringar än de som våra massmedier serverar. Jag tänker ofta på vad Gandhi sa: Det finns ingen väg till fred. Freden är vägen. Låt oss gå den vägen tillsammans med ickevåldsaktioner, civil olydnad och mycket kärlek.
Prenumerera med RSS
Vad tycker du?