Alla blogginlägg om Medborgerliga rättigheter

Alltså jag kan förstå att folk blir fascister och sovjetkommunister. Det är snyggt när alldeles för många människor går i raka led och rör sig uniformt. Men ännu härligare blir det naturligtvis när människomassorna visar sig vara helt icke-totalitära till sinnet och bara vill sprida ett budskap om dans och fred. Kolla speciellt slutet på den här videon, som är ett slags uppföljare på fångar-dansar-Thriller-dansen som du säkert har sett på Youtube (37 miljoner andra har i alla fall gjort det).

 

 

Jag har ingen koll på Haiti. Visste inte ens var det låg innan jag såg en karta i nån TT-artikel. Men jag har störts lite av svensk medias flod av rapporter, vittnesmål och - inte minst - tuffa intervjuer de senaste dagarna med biståndsministern om varför Sverige inte gör "mer för att hjälpa". Viktigt, visst. Men jag har blivit irriterad över bristen på kontext i rapporteringen.

Det har nämligen varit uppenbart att Haiti är utfattigt och dess ledarskap otillräkneligt, vilket alltså gjort invånarna extra utsatta för den här naturkatastrofen, och beredskapen undermåligare än undermåligast.

(Vadå "otillräkneligt ledarskap"? Jo, det betyder att det är en korrupt och odemokratisk regim, som alltså är inkompetent och förtrycker sitt folk, men det har jag inte hört sägas tydligt.)

Än mindre har jag sett media rapportera om varför Haiti är utfattigt och har en auktoritär regim. Det brukar liksom finnas olika faktorer som spelar in, det brukar finnas en historia, ni vet en sån där som man kan läsa om i historieböckerna.

I kväll fick jag tid att surfa in på amerikanska alternativradion Democracy Now och vips så har de en intervju med en aktivist, akademiker och författare som länge jobbat med Haiti.

Han berättar att USA, och tidigare Frankrike, är ansvariga för mycket av Västindielandets misär och utblottning.

Ända sedan ett blodigt uppror mot de franska slavdrivarna år 1804, säger den intervjuade Randall Robinson i Democracy Now, har utrikes makter plågat Haiti. President Bush förstörde år 2004 en antydan till demokrati när USA kidnappade president Aristide med fru till Afrika, nu är de i exil i Sydafrika. President Clinton har stött ett ekonomiskt program som stödjer arbetsplatser som betalar motsv cirka 2,50 kronor i timmen. Det är därför lite dumt att just dessa två personer utsetts av president Obama att leda hjälpinsatsen, säger Robinson (som i och för sig på Wikipedia omnämns som vän till störtade presidenten Aristide).

Självklart finns det lika många arga motargument som det finns anklagelser om att Väst har ett stort ansvar för Haitis problem. Men det står fullständigt klart att landet plundrats av kolonialmakten Frankrike och att USA och Frankrike stött auktoritära ledare. Det finns också tunga anklagelser om att USA understött en statskupp mot presidenten och under tvång sänt honom i exil till Afrika! Samt att USA, västvärlden, IMF, Världsbanken osv sen dess samarbetat med auktoritära regimer om investeringsvänliga och marknadsekonomiska reformer, enligt samma aningslösa eller cyniska modell jag sett med egna ögon i Kirgisistan.

"Varför har de andra länderna i Västindien det ganska bra," frågar Robinson retoriskt, "och Haiti är utblottat? Om Haiti har förtryckts av diktatorer, vem har beväpnat dem? Såklart att Haiti är ansvariga för delvis sina egna misslyckanden, men förmodligen inte ensamt ansvariga. Vi behöver få veta saker och ting om situationen för detta underbara folk, men det har vi inte fått veta."

Tyvärr inte heller av svenska media. I Sveriges Radio i onsdags publicerade utrikesräven Sten Sjöström analysen "Haiti - en ständigt pågående katastrof". Där lyckas han ge en historisk återblick över Haitis alla bottenlösa problem utan att nämna ett ord om Frankrikes och USA:s roller. Det är bedrövligt att lyssnarkretsen utsätts för denna ytterst ytliga information som är mer förvirrande än upplysande. Inte har jag sett någon kontext i några andra riksmedia heller - tipsa gärna om ni hittar någon.

Bristen på kontext undergräver svenskarnas möjligheter att begripa internationell politik och är även en förolämpande underskattning av folks intresse och förmåga att förstå mer än bara en ögonblicksbild med skygglappar.

"I ett demokratiskt land borde ingen tillåta ett sådant demoniserande resonemang ..."

Så reagerar israeliska utrikesministeriets talesperson Yigal Palmor på ett reportage i Aftonbladet som anklagar den israeliska armén för organstöld.

Han menar att anklagelserna helt klart uppmuntrar till hatbrott mot judar och att det därför är odemokratiskt att låta dem tryckas.

"Detta är en artikel som sprider skam över svensk demokrati och hela den svenska pressen", fortsätter han i ett citat som enligt DN återfinns i praktiskt taget varje israelisk tidning.

Den enda officiella svenska reaktionen på angreppet mot pressfriheten har kommit från vår ambassadör i Tel Aviv, Elisabet Borsiin, som djupt beklagar att reportaget publicerats och säger att ansvaret faller på chefredaktören.

Läs om utspelen i DN.

Läs Aftonbladets artikel av Donald Boström.

 

Obama verkar så härlig. Hoppas att han fortsätter vara min kompis.

Det är som om Bush har kopplat ett hopplöshetens grepp om min strupe. Ett grepp som började kännas naturligt, som om det alltid skulle vara där.

Men när Obama talar får jag en känsla som jag hade glömt hur den känns: hopp om världen. Han har fullständigt översköljt oss med symbolhandlingar som befriar. Första dagen i tjänst beordrade han ju att Guantánamo skulle stängas och tortyr förbjudas. Dessutom utsåg han snabbt och överraskande ett någorlunda vettigt Mellanösternsändebud, verkar det som.

Och som om inte det var nog så läser jag idag att han valde att ge sin första tv-intervju som president till en arabisk tv-kanal, al-Arabiya. Han sa bland annat att USA inte är den muslimska världens fiende. Ett uttalande som borde vara självklart men inte är det. Han sa också att Iran kommer att finna en utsträckt hand om det väljer att öppna sin knutna näve.

Det fina med Obama är att han är så ny. Vi kan precis som det amerikanska folket har gjort lägga alla våra förhoppningar hos honom. 

Visserligen har han redan fattat sitt första beslut om en militär aktion, en räd mot "extremister" i Pakistan. Visserligen verkar han vara på helt fel spår i Afghanistan där han vill fortsätta slåss tills kriget mot terrorismen är "vunnet". Visserligen har han skaffat sig en utrikesminister som verkar ha förmågan att ställa sig på Israels sida vad som än händer.

Men man mår ju gott av att hoppas. Av att tänka att man har en kompis i Vita huset för första gången någonsin.

Tydligen tänker ryssarna likadant, de meddelar nu att de fryser planerna på att placera misiler i Östersjöområdet. Missilerna var tänkta som ett svar på USA:s robotsystem som är under uppbyggnad i Östeuropa, men på grund av att Moskva tycker sig se "en annan och positiv attityd från Obama gentemot Ryssland" läggs planerna på is.

Jag tänker hoppas ett tag till. Kanske allt dåligt som det egentligen finns skäl att vänta sig från Vita huset ändå inte kommer?