Alla blogginlägg om Medborgerliga rättigheter

Det finns så mycket att berätta. Jag började skriva inne på polisstationen och sedan på migrationsmyndigheten och nu är jag tillbaka hos fader Moon för att skriva färdigt. Det känns skönt att vara tillbaka och fri igen.

Måndag 12 mars: Gick upp tidigt, halv sex, för blockaden vid huvudingången. Vackert klart väder med Hallabergen i bakgrunden. Småbråkigt när demonstranterna inte ville att polisen skulle ta bilder av dem. En katolsk mässa klockan tio. Jag tog bilder och åkte sedan snabbt till fredscentret för att komma ifatt med mailen. Tillbaka på blockaden som fortfarande är i full gång. Jättegod sushi av ris och grönsaker och dricka delades ut till alla för att hålla dem igång med att sjunga, dansa och hålla tal – stödarbetet här är fantastiskt.

Runt tre på eftermiddagen liftar jag med högtalarbilden till hamnen där SOS-gruppen (för aktioner i vattnet) försöker få ut kajakerna mot Gureombi-området. Jag hoppar över till SOS-bussen med kajaker i (jag är med i den gruppen nu) och får följa med på en vansinnesfärd på småvägarna för att hitta ett bra ställe att gå i med kajakerna, medan polisen jagar och försöker stoppa oss. Till slut lyckas vi kasta i två kajaker i vattnet och två aktivister hoppar efter. Jag slänger över paddlarna till dem och de skyndar iväg, men är snart omringade av polisbåtar. Polisen är upptagna med dem medan en folkmassa samlas i hamnen för gudstjänst.

Vi måste ha varit runt 200 personer i hamnen och när vi plötsligt börjar röra på oss har det dussintal poliser som vaktar ingången inte en chans, utan vi kan klämma oss förbi dem och några mindre avspärrningar. Vi kom fram till en enorm pir, inhägnad med taggtråd. En av prästerna lyckades klättra upp för piren och skicka ner ett rep, så att 50 av oss andra kunde ta oss upp. Jag är höjdrädd, men fick hjälp och hivades över av fem-sex starka män.

Det blev en helt otrolig timme. Runt 40 personer förvandlades plötsligt till präster – i traditionella vita klädnader med mantlar i lila och guld, över sina vanliga kläder. En del av prästerna stannade nere på klipporna tillsammans med nunnor och församlingsmedlemmar och byggde ett provisoriskt altare med högtalarsystem. En av nunnorna stämde upp i sång, och därefter blev det bön och gudstjänst. Nu hade en stor grupp poliser hunnit komma dit till fots, men de lät gudstjänsten fortsätta. Poliser tvekar ofta att arrestera präster som är mitt i en bön. Jag övertalade en av prästerna att klättra upp i fyren längst ut på piren och han höll i bönen där uppifrån, där han syntes från hela hamnen.

Under tiden hade några från SOS-gruppen, som gömt sig bland klipporna sedan tidigt på morgonen, plötsligt tagit sig in på basen och klättrade upp i en grävmaskin. Vi såg hur Seri (koreansk musiker) och Benjie (fransk aktivist) klättrade längst upp i kranen och stoppade den från att borra dynamithål i berget för att få stenkistan (caisson) på plats. Det var en lysande aktion, alla älskade det och de stoppade dessutom arbetet väldigt effektivt. Senare fick vi höra att de hade blivit misshandlade av byggnadsarbetare från Daelim och Samsung. Seris knä hade vridits fel och hennes nacke var öm.

Efter gudstjänsten anslöt vi oss till folk från SOS-gruppen som hade lyckats simma till piren när deras kajaker blivit beslagtagna. Vi bestämde oss för att klättra över till piren nära Gureombi för att allihop ta oss till de heliga klipporna. Någon stack åt mig en bultsax (som jag bett om flera dagar tidigare) och det var uppenbart att jag behövde följa med. Men jag kunde inte hitta någon väg ner till klipporna som jag skulle klara av. Jag försökte komma över min rädsla och flera personer försökte hjälpa mig, men det bara låste sig. Till sist kunde prästen, som varit med på natten den 7 mars tillsammans med mig och Sung-Hee när vi gömde oss bland byggnadsställningarna och som förstod min rädsla, hitta två personer som kunde hjälpa mig ner. De tog tag i mina armar och bar mig. Folk jublade när jag kom ner och flera personer hjälpte mig att komma vidare till Gureombi. Vilken lättnad!

Nu var vi ungefär trettio personer på klipporna vid stängslet och jag var den enda som hade en bultsax. Straffet för att klippa hål i staketet är högt och trots att alla ville att det skulle klippas sönder var det ingen som var beredd att ta risken. Så jag började klippa och gjorde ett hål stort nog för att folk skulle kunna gå igenom. Flera personer tog sig igenom innan polisen, som blivit överraskad, ställde sig i vägen för ingången. Jag fortsatte att göra fler hål och medan jag jobbade ställde sig en polis vid varje hål för att vakta. Polisen försökte rycka ifrån mig bultsaxen, men den sylvassa taggtråden hindrade dem och jag slutade alltid innan de kom åt mig. Snart kom en polisfotograf och tog massor av bilder. De sa åt mig att sluta, men jag svarade att stängslet var olagligt eftersom det hindrade folk från att ta sig till sina heliga klippor. Jag började bli trött av klippandet och frågade om någon annan kunde hjälpa till. En modig präst tog bultsaxen och vi turades om att klippa. Vi måste ha gjort minst tio hål innan det började skymma. Jag skickade iväg bultsaxen med en vän, så att de kunde gömma den och använda den igen. På vägen tillbaka träffade jag fader Moon, som tagit sig halvvägs igenom ett av hålen. Han är en väldigt känd präst som var engagerad i arbetarrörelsen och protesterna mot militärdiktaturen på 1980-talet och nu en passionerad motståndare mot marinbasen.

När kvällen kom tog sig Moon till slut in på basen och jag följde efter honom och arresterades vid sjutiden för skadegörelse och olaga intrång. Jag gick med polisen till polisbilen, eftersom det skulle ha varit farligt att låta dem bära mig över klipporna.

Den trevliga översättaren var på Seogwipos polisstation igen och han skrattade uppskattande när jag berättade att mitt namn för dagen var ”Rädda Gureombi Från Krigsförberedelser”. Eftersom jag vägrade svara på frågor var jag snart på väg till Jeju Citys polisstation.

Tisdag 13 mars: Följande två dagar ägnade jag åt att lära känna mina tre cellkamrater. 16 av oss hade arresterats totalt, varav två släpptes på en gång eftersom de var yngre än 21. Fyra av oss var kvinnor som fick dela cell. Sympatisörer till oss skickade in äpplen och jordgubbar (som är mogna i Jeju just nu), choklad, böcker på engelska och koreanska tidningar, och vi fick besök av bybor och jurister. Vi delade med oss av våra livshistorier eftersom Seri talade bra engelska. En av kvinnorna (56 år gammal) berättade att hon varit engagerad i demokratirörelsen på 1980-talet och fortsatt att arbeta mot militarism och för ett enande av landet.

Onsdag 14 mars: Vid två på eftermiddagen hade de flesta av oss blivit släppta. Bara två präster, Benjie, Seri och jag var kvar. Advokaten sa att de antingen skulle släppa mig eller ta mig till domstol klockan sju på kvällen. I rätten skulle en domare bestämma om jag skulle hållas kvar i ytterligare tio dagar för förhör och sedan flera månader fram till en rättegång. Jag började förbereda ett anförande om varför jag behövde vara fri fram till rättegången för att förbereda mitt försvar. Vid sextiden blev jag tillsagd att de skulle släppa mig fri, jag fick mina tillhörigheter och togs till utgången … men där möttes jag av ett dussintal män och kvinnor från migrationsmyndigheten som tog mig till sitt förvar.

Stackars utarbetade Sung-Hee och den modiga advokaten från Minbyun såg alltihop och skrek uppmuntrande ord till mig. Benjie skickades direkt till ett förvar utanför Seoul och deporterades därifrån till Hong Kong, men han är i alla fall fri nu. Seri blev kvar på polisstationen, men släpptes klockan tio på förmiddagen torsdagen den 15:e mars.

Under tiden, sent på onsdagskvällen, fick jag träffa en advokat som förklarade att de kunde hålla kvar mig i ytterligare 48 timmar och att det fanns olika alternativ – jag kunde bli deporterad eller skickad i fängelse i väntan på rättegång. Förvaret var inte så bekvämt som polisstationen. Jag hade ett litet rum utan något dagsljus och var isolerad. Mina kläder togs ifrån mig och jag fick en rätt snygg overall i svart och blått, som hade varit bra att jogga i, men tyvärr fick jag inte röra mig utomhus, så jag gjorde mitt gympaprogram därinne istället.

Senare på kvällen fick jag ett samtal från Storbritanniens vicekonsul, Jamie Bend, som var väldigt trevlig och sa att han hade läst i tidningen att jag var arresterad och undrade hur jag mådde, om min familj var informerad och om jag behövde en advokat. Jag tackade och sa att allt var i sin ordning, förklarade omständigheterna för honom och sa att jag skulle kontakta honom om jag behövde hjälp. Jag började hungerstrejka klockan sju på kvällen (48 timmar efter att jag blivit arresterad) och förklarade att jag tänkte fortsätta tills jag blev frisläppt.

Torsdag 15 mars: Efter en tråkig men vilsam morgon fick jag veta att jag hade besök. Det var Mi-Kyoung, en vän från byn, med en lärobok i hangul (koreanska skriftspråket) och många leenden och kramar.

Hon driver en kvinnojour i Seogwipo och är med i SOS-gruppen. Hon gav mig även en fantastisk present till min familj och sa att jag måste komma dit och hälsa på henne och hennes man en dag när kampen är över. Jag är verkligen överväldigad av givmildheten, tacksamheten och kärleken från folk här för det lilla jag gjort, jämfört med deras dagliga kamp. Från tre till sex på eftermiddagen förhördes jag av migrationstjänstemän med en advokat från Minyun närvarande och Regina som översatte.

Jag erkände att jag tagit mig in på en ”förstörelse”-plats, klippt sönder staketet och deltagit i bybornas dagliga uppmaningar till basen att sluta spränga sönder Gureombi och sluta bygga marinbasen. Jag erkände inga brott utan sa att jag försökt upprätthålla internationell lag genom att stoppa krigsförberedelser och brott mot freden; förklarade att USA har tusen militärbaser, många av dem runt Kina och Ryssland; att USA öppet har sagt att de strävar efter att vara den dominerande supermakten med kontroll över land, hav, luft och rymden; att avtalet mellan USA och Korea gör att USA kan använda vilken koreansk militärbas som helst till vad som helst; att det finns bevis för att de kommer ta kärnvapen till marinbasen; att USA:s kärnvapenarsenal är olaglig etc, etc. Jag förklarade också att taggtråden stänger ute byborna från deras heliga klippor som de har laglig rätt till, och att jag stödjer dem.

De svarade att jag inte fick göra så med ett turistvisum. Jag argumenterade för att turister också är människor och att jag hade rätt att hjälpa koreanska vänner och bistå dem i deras dagliga kamp. Jag sa också att mina handlingar var lagliga och att ett lämpligt ställe att diskutera olagligheten i att sätta ut staket, förorena vattnet och förbereda krig skulle vara i en domstol, att jag ville rentvå mitt namn från deras anklagelser och uppmanade dem att släppa mig fri så att jag kunde föra diskussionen i domstol inför en domare, eftersom varken de eller jag var advokater. Jag sa att jag föredrog att inte bli deporterad utan åka hem med mitt flyg och att jag var beredd att gå med på att hålla mig borta från basen och inte försöka ta mig till Gureombiklipporna. Vi förhandlade om villkoren och jag insisterade på att jag skulle ha kvar min yttrandefrihet för att kunna tala med media och andra. Vi ombads vänta i en halvtimme medan de diskuterade alltihop.

Plötsligt kallades jag in till migrationsmyndighetens chef. Jag fick jag skriva under ett avtal och släpptes klockan nio på kvällen.

Jag tror att det här var den bästa kompromissen jag kunnat få igenom och att jag hade tur som inte genast blev deporterad, som Benjie, men om jag bryter avtalet kommer de att tvångsdeportera mig på en gång. Jag försöker alltid att hålla mina löften, så att folk kan lita på mig, så jag kommer hålla mig borta från förstörelsebasen.

Jag hälsades välkommen av sympatisörer och togs till ett galleri där de ställde ut ristningar från Gureombiklipporna. Jag bjöds på en fantastisk koreansk måltid och skjutsades tillbaka till Gangjeong. I stadshuset mötte borgmästaren mig glädjestrålande, gav mig en stor kram och bad om ett foto.

Fredag 16 mars: Medan jag tillbringade morgonen med att sortera mina fotografier och skriva den här rapporten, kallades jag till ett möte på fredscentret där Jejus biskop och präster höll en mässa (ja, de håller massor av mässor) för 60 personer (jag önskar att vi kunde samla så mycket folk på alla våra aktiviteter hemma!). Jag ombads tala och uttryckte min uppskattning för allt vad de gjort och min solidaritet för jesuitfadern Kim Jeong Wook, som fortfarande satt häktad för de senaste dagarnas aktioner. Att vi behövde övervinna vår rädsla för konsekvenserna av att inte lyda auktoriteter när vi försöker stoppa militarismen, men att jag som riskerade att bli deporterad löpte mycket mindre risker än koreanerna som kunde råka mycket värre ut. Jag sa också att myndigheterna kan hantera en eller två personer som klipper i staketet, men om tiotals människor gör det kommer fängelserna snart att fyllas och det kommer att göra stor skillnad.

Jag fick mycket applåder för mitt anförande. Jag tackade dem allihop för deras aktioner och solidaritet och sa att jag kände mig hedrad av att vara en del av deras kamp, att den har global betydelse, och att vi alla kämpar för samma sak: att göra slut på krigskulturen på den här ömtåliga planeten.

Flera intervjuer ska klaras av och jag har ett fullbokat schema i Seoul. Det här blir antagligen min sista rapport från Jeju. Jag hoppas att jag har kunnat förmedla en känsla för kampen som pågår här.

Sedan januari 2010 har det genomförts över 400 arresteringar här och siffran kommer öka i och med att sprängningarna fortsätter att förstöra området. Om du planerar att åka hit för att hjälpa byborna, fyll inte i ditt riktiga namn om du bokar flyg över internet, du kanske har hört att tre amerikanska veteraner nekades inresa här för tre dagar sedan.

Det finns även många andra sätt att hjälpa kampanjen:

• Skriv under namninsamlingen på Avaaz och skicka vidare den till dina vänner.
• Håll dig uppdaterad om kampanjen och protestera gärna utanför koreanska ambassaden.
• Och kom ihåg att sydkoreanska Samsung är den största byggnadsentreprenören för marinbasen på Jeju. Bojkotta Samsung!

Love and peace, Angie.

8 mars 2012: Jag är så trött nu, de senaste två dagarna har varit väldigt intensiva, så jag ber om ursäkt om det här är lite osammanhängande. Kvällen den 6 mars var hektisk eftersom byn kallade till krismöte för att bestämma vad som skulle göras mot dynamittransporterna nästa dag. Borgmästaren uppmanade hela byn att köra ut och blockera vägarna med bilar och lastbilar tidigt nästa morgon. Senare hörde jag att runt tjugo fordon användes och att flera hundra personer blockerade vägarna på två till tre olika platser. Det är svårt att uppskatta hur många som arresterades – runt tio tror jag, och de flesta släpptes samma kväll. Polisen försöker att inte arrestera så många, utan förde bara bort dem och konfiskerade bilarna. När byborna får tid kommer de försöka att få tillbaka dem.

Jag var med i en grupp för aktioner till havs. Vi var fjorton stycken som tidigt på morgonen skulle ta oss in till området där de spränger, genom att simma eller paddla kajak. En vän fick tag på en våtdräkt till mig, och vi gick upp vid tre-tiden, efter ett par timmars sömn. Vi tog oss till en hemlig mötesplats och med hjälp av fyra tvåsitskajaker tog vi oss tyst runt den klippiga kusten till det avspärrade området. Det var fullt månljus och väldigt vackert, jag älskar att paddla kajak. Vi lyckades ta oss fram osedda genom den skarpa belysningen i säkerhetszonen genom att vara helt svartklädda. Jag hade gömt mitt kritvita hår under en mössa, som dessutom höll mig varm! Vid fem-tiden var vi framme, och gömde oss nära sprängningsområdet bland stora byggnadsställningar. Vi stannade på gömstället tills någon gång mellan åtta och tio på morgonen. Kajakerna paddlades tillbaka så att en ny grupp kunde ta sig dit vid tiotiden.

Tidvattnet steg, så vi var tvungna att byta gömställe för att inte bli omringade av vattnet. Till slut kom vi fram med våra flaggor och försökte ta oss så nära området för sprängningarna som möjligt. Men där var naturligtvis massor av kravallpoliser och kustvakter, så vi kunde inte stoppa explosionerna. Den andra gruppen lyckades inte ta sig fram med kajakerna, så vi var bara tre personer (två koreaner och jag) de första sex timmarna. Sen lyckades Benjie och de andra ta sig in genom att lämna kajakerna och simma nära klipporna, där polisbåtarna inte kunde komma åt dem. En polisbåt förstördes i jakten och kunde inte användas under resten av dagen.

Till slut var vi fjorton personer som höll en manifestation väl synlig från sprängningsområdet. Vi tillbringade det mesta av dagen på klipporna och kunde inte göra något åt explosionerna. Det var hemskt att se det – att vara så nära men inte kunna göra något åt det. De flesta av oss grät, men var också fast beslutna att göra allt för att våra gemensamma ansträngningar åtminstone skulle göra det politiskt kostsamt för dem att fortsätta.

Vi fick veta över telefon att Jejus guvernör gjort ett offentligt uttalande riktat till försvarsministeriet. Han krävde en ”hearing” med minimikravet att hindra marinen eller dra tillbaka deras byggnadstillstånd. Han sa att om han inte fick någon ”hearing” skulle han överväga att dra tillbaka marinens tillstånd att cementera över den klippiga kustremsan (han har befogenhet till det).

Vi simmade tillbaka till hamnen vid fem på eftermiddagen, trötta och kalla. Några av oss tog oss genast vidare för att vara med i blockaderna i våra blöta våtdräkter. Vi hade hört att flera politiker från oppositionen varit där under dagen för att uttala sig – det blev många tal – och att det slogs upp stort i nationell media.

Efter en snabb dusch gick jag till fredscentret för att få höra om dagens politiska och mediala framgångar, trots nederlaget med de fortsatta explosionerna, och för att planera för nästa dag. Vilket är idag, 8 mars, den internationella kvinnodagen.

Idag kom det inte bara fler dynamitleveranser (de måste tydligen skickas hit varje dag eftersom de inte får lagra dem på plats), utan även en grupp med högerkonservativa, nationalistiska anhängare till basen för att demonstrera sitt stöd för marinen. Borgmästaren var rädd för konfrontationer och uppmanade oss att vara fredliga.

Jag somnade vid elva, men vaknade igen klockan fyra av byns larmsignal. En stor stenkista eller ”caisson” (ett cementblock högt som ett femtonvåningshus) hade fraktats dit som en vågbrytare till bygget. Vi såg det senare under dagen, en förskräcklig syn som helt tog över kustlinjen. Och precis som dagen innan patrullerade runt 25 båtar från marinen, polisen och kustvakten längs kusten. Vi bestämde oss för att hålla oss på land istället för att vara ute på havet. Det visade sig vara ett bra val, gruppen med simmare kom tyvärr inte så långt utan anslöt sig efter ett tag till oss andra i blockaden.

Jag kom till basen i mörkret och möttes av en polisbuss tvärs över vägen, med rader av kravallpoliser som hindrade oss från att komma fram till någon av ingångarna. Men jag lyckades följa efter byborna som klättrade ner för väggrenen, tog sig fram längs floden och klättrade tillbaka upp för en klippig brant med hjälp av rep som knutits fast i träd i förväg. På så sätt lyckades vi ta oss fram till de andra som samlats för en tidig blockad. De som fortfarande hade kvar sina bilar hade tagit sig dit på småvägar, så vi var snart flera hundra som satt på vägen framför ingången till basen. Polisen kom med en ny buss och blockerade vägen på andra sidan av bron. Det visade sig senare vara bra för oss, eftersom det höll polisen mellan oss och supportrarna av marinbasen.

Morgonen blev relativt lugn och väldigt produktiv för mig eftersom jag fick göra massvis med intervjuer för koreansk tv, radio och tidningar som ville höra om vår klippockupation dagen innan. Självklart var där ingen internationell eller brittisk media! Intervjuerna var bra och djuplodande och gav mig tillfälle att ta upp många viktiga frågor: hotet mot den lokala vattenförsörjningen; påverkan på jordbruk, fiske och hur skyddade naturområden förstörs. Vad verklig säkerhet innebär; hur viktigt det är att ställa om från en krigskultur, problemen med militarisering, hotet om en stormaktskonflikt mellan det ständigt expanderande NATO-amerikanska militära imperiet och Kina samt USA:s uttalade syfte att ”behärska och kontrollera” Kina och att tvinga fram korporativ globalisering och frihandel etc, etc.

Byborna bad marinen att komma ut från basen och förklara vad de håller på med och de höll tal, sjöng sånger samt delade ut mat och dryck för att hålla uppe stämningen. Jag ombads tala igen och förklarade att människor runt om i världen var med dem och delade deras smärta, att de inte var ensamma och att engagerade vänner protesterade utanför den koreanska ambassaden i London. Alla hurrade och applåderade.

Efter fler tal, inklusive ett från partiledaren för oppositionspartiet, bad borgmästaren än en gång marinen att komma ut och prata med oss. Eftersom han fortfarande inte fick något svar sa han att då fick vi ta oss in på basen istället, och det blev ett väldigt knuffande och skuffande. Mitt i alltihop hittade jag en liten grupp med katoliker som stod vid ingången till basen bakom linjen med kravallpoliser och jag lyckades på något sätt klämma mig in på basen genom en liten öppen dörr. En koreansk jesuitpräst tog sig in efter mig, men de andra kom för sent och polisen tryckte tillbaka folkmassan och stängde grindarna, men med mig och jesuitprästen på insidan! Jag stod väldigt synlig på en liten kulle och viftade med min fredsflagga, medan prästen tog sats och klättrade upp på grinden. Fantastiskt. Han stannade kvar där, utom räckhåll för polisen. Polisen tog dit massor av dynor och det såg ut som om de skulle knuffa av honom, vilket skulle varit riktigt farligt, men han klättrade snabbt och flinkt ner på andra sidan. Till och med polisen log åt det, och vi andra hurrade!

Jesuitprästen klättrade upp på grinden

Under tiden fortsatte knuffandet en bra stund tills det äntligen lugnade ner sig. Polisen kom fram och började fråga ut mig, sa att jag gjort olaga intrång och bröt mot lagen och som vanligt så skakade jag hand med alla poliserna och berättade att jag var där helt lagligt på mark som tillhörde byn, med deras tillåtelse, och att jag försökte förhindra krigsförberedelser och ett amerikanskt anfallskrig mot Kina. Jag log och sa att jag var en världsmedborgare, att jag hette ”Stoppa sprängningen av Gureombiklipporna” och att jag var fredlig och inte hotade någon. Efter en bra stund kom en grupp med poliskvinnor och bar ut mig från basen och jag slog följe med katolikerna som var kvar vid ingången.

Vid etttiden på dagen kom högerdemonstranterna, men de kom inte längre än till bron, eftersom polisen blockerade den, så vi slapp en direkt konfrontation. Istället höll de tal och spelade nationalistiska sånger på högsta volym. Till vår stora lättnad var de inte fler än hundra och de stannade bara ett par timmar. Under tiden klädde några av byborna upp sig till vackra kvinnor, en del i folkdräkter (inklusive några av männen) och delade ut blommor till alla för att fira kvinnodagen. Vi skämtade och hade roligt.

Flera intervjuer höll mig sysselsatt tills borgmästaren blåste av blockaden, polisen åkte hem och vi marscherade till hamnen med våra banderoller för att titta på stenkistan (caisson) och demonstrera i ytterligare en timme.

Nu är klockan halv elva på kvällen och bymötet för att planera kommande aktioner håller fortfarande på, men jag har bestämt mig för att gå och lägga mig och uppdatera mig om vad som händer på mötet imorgon.

God natt,
Angie

Cementblock på Jeju

Innanför stängslet

---

3 mars 2012: Dagarna går snabbt här. I tisdags behövdes jag för att göra intervjuer med en progressiv tidning för koreanska militärer. De undrade hur Sydkorea kan skydda sig mot Nordkorea och Kina utan amerikanska baser, vad jag tycker om att Sydkorea vill skaffa kärnvapen för att skydda sig mot Nordkorea (det är något som diskuteras på allvar!) och varför jag är här. Det var ett tillfälle att diskutera USA:s ökade närvaro i Sydostasien, vad verklig säkerhet innebär och hur kärnvapenspridningen kan stoppas.

På väg tillbaka till fredscentret längs stängslet såg jag byggnadsarbetare måla över bybornas slagord och målningar med ganska tama men professionella bilder av det omgivande landskapet. Det är en del av marinens och Samsungs mytbildning att marinbasen kommer att samverka med turistindustrin i området. Men eftersom marinbasen håller på att förstöra det vackra landskapet tror jag att folk kommer att komplettera deras målningar med bilder av missiler och bomber och slagord om den bistra verkligheten här.

Senare på dagen var jag med på den ljusmanifestation som hålls i byns centrum varje kväll, när den inte hålls vid basen eller utanför polisstationen – ofta hålls de här manifestationerna på alla tre ställena samtidigt! Gangjeongborna är verkligen uthålliga och kan lära oss mycket om samarbete och kommunikation. Manifestationerna hålls regelbundet, så att alla kan vara med och bli uppdaterade gällande vad som hänt den dagen, vem som blivit gripen, vem som släppts, vad den politiska utvecklingen är, hur folk mår, och göra upp nya planer. De turas om att prata i mikrofonen och säger saker de vill dela med sig av och de flesta, både män, kvinnor, gamla och unga sjunger även en sång. Det är väldigt rörande. Sångerna är ofta traditionella sånger som har anpassats till kampen och ofta hittar de på dem efter hand. Alla bidrag uppskattas och får applåder. Jag fick berätta om hur jag simmade från hamnen till klipporna och om mitt möte med polisen, eftersom jag missat föregående kvälls manifestation, och även jag avslutade med en sång. Efter det kom en ung kvinna från koreanska fastlandet, som kommit till ön för att stödja kampen, och ledde oss i en serie danser (en koreansk Zumba-lektion).

Jag skriver det här från en väns hus i Seoul, dit jag bjudits över för att föreläsa för olika grupper.

Igår hade jag ett givande möte med tio jurister från organisationen Minbyun, Jurister för ett demokratiskt samhälle, som har gett viktig juridisk hjälp till byborna. De har tagit upp flera stämningsansökningar mot marinbasen och mot polisens övervåld. De ville höra om våra juridiska strategier i Storbritannien, och speciellt de juridiska argument som Trident Ploughshares har använt. De var speciellt intresserade av argumenten för internationell lag. Ett strategimöte med runt sju av de koreanska grupperna involverade i Rädda Jeju-kampanjen som är baserade i Seoul var fascinerade och produktivt och jag har nu en tydligare bild av hur internationella gäster kan bidra till kampen.

Senare på kvällen var det rockkonsert i Seoul för att samla in pengar till kampanjen, och jag ombads att prata inför ungdomarna och uppmuntra dem att åka till Gangjeong inom de närmaste veckorna, eftersom läget är kritiskt. Sydkoreas premiärminister har sagt att motståndet mot basen måste stoppas. Trots hoten fortsätter byborna att försöka ta tillbaka de heliga Gureombiklipporna, men varje dag sätts det upp mer taggtråd runt klipporna för att hindra byborna att ta sig dit med kanot. Vi har just fått höra att fem nya polisskvadroner, alltså ytterligare 250 kravallpoliser från fastlandet snart ska komma till Jeju för att ”kontrollera” protesterna. Nu har en muddringspråm från Samsung också börjat förbereda för basen. Borde vi bojkotta Samsung och berätta för dem varför? Flera underrättelseagenter från koreanska CIA patrullerar området, inklusive själva byn och folk är rädda att våldet från polisen kommer att öka.

Jag är glad att jag ska tillbaka till Jeju imorgon för att hjälpa till med de direkta aktionerna, som är min uppgift här. Men nu måste jag göra klart efterarbetet som alltid blir efter möten!

Love and peace,
Angie.

Glöm inte att ringa till koreanska ambassaden och berätta för dem att Jeju inte vill ha en marinbas!  

26 februari 2012: Vilken fantastisk dag det var igår. Byborna känner sig stärkta och glada över vår medverkan här. Vi höll en gemensam presskonferens vid huvudingången till basen. Ingången var stängd för oss och när inga representanter från militären – varken från Korea, USA eller Samsung – ville prata med oss, fortsatte vi med en demonstration vid ingången.

Lokalbefolkning och internationella gäster paddlade kanot från piren i en halvtimme och tog sig till de heliga Gureombiklipporna. Medan de andra satte upp flaggor gick jag långsamt längs taggtråden tills jag hittade ett ställe där jag kunde klämma mig igenom och ta mig till andra sidan innan polisen kunde få tag på mig. Planen var att flera av oss skulle göra samma sak, men taggtråden var ganska skrämmande. Byborna säger att stängslet är olagligt och att klipporna tillhör dem.

Efter att jag sakta tagit mig tillbaka till de andra var vi åter samlade, bara åtskiljda av stängslet. Fler och fler bybor anslöt sig och deltog i en religiös ceremoni och därefter ett möte. Vi sjöng sånger – de koreanska sångerna är fantastiska – och vi bidrog med svenska, japanska och andra sånger. Jag sjöng ”They say our lands are out of our hands – our lives and our futures are out of our hands, this land is not yours to put boundaries around, we'll stay and get stronger our voices resound” – vilket var väldigt populärt. Stämningen var fantastisk och solen kom fram för första gången. Den vulkaniska klippan är ett häpnadsväckande ekosystem.

Efter en timme eller två lyckades Benjie från Frankrike ta sig genom till min sida av stängslet, och efter ytterligare några timmar hittade vi ett ställe där fler kunde ta sig in. Vi arresterades och jag vägrade ge mitt riktiga namn, utan kallade mig för ”Rädda Jeju” och vägrade att skriva under eller acceptera att jag fick böter. Tillslut släpptes jag utan åtal – kanske för att jag påminde polisen om deras skyldigheter under internationell lag – att inte stödja förberedelser för anfallskrig eller tillåta kärnvapen på basen!

Tolv internationella gäster (två från Storbritannien, fyra från USA, en från Frankrike, en från Irland, en från Nya Zealand och två från Sverige) samt tio koreaner arresterades på olika sätt och tjugo stycken togs till två olika polisstationer. Flera av byborna anslöt sig till oss utanför den lokala polisstationen för att prata med media och delta i en stödmanifestation. Kravallpolis skickades dit för att omringa oss när vi blockerade ingången till polisstationen. Unga koreaner måste göra två års värnplikt, och får ofta tjänstgöra som kravallpoliser, och det verkar som att de får lära sig (att hantera?) anstiftan till upplopp! Det var en väldigt intressant upplevelse. Vi sjöng och dansade och ibland arresterade polisen någon på måfå och beslagtog gongongar och trummor från byborna. Men vi fortsatte med vår högljudda och väl synliga protest tills alla släppts fria och vi lyckats förhandla tillbaka banderollerna och instrumenten som beslagtagits.

Jag måste säga att jag blev väldigt imponerad av hur välorganiserat bybornas motstånd var. Inte bara lyckades de få ut oerfarna kanotister till klipporna, de försåg oss även med varm mat och dryck (utsökt!) på klipporna och utanför polisstationen. Det var när madrasser och filtar togs fram och de började tända ljus som polisen gjorde sina mest våldsamma attacker!! En del av demonstranterna skrek tillbaka och svor åt polisen (de har en annorlunda aktivistkultur här!) medan andra av oss satte oss ner och sjöng – våra olika metoder samverkade på ett bra sätt. Lokala advokater hjälpte till.

Nu ska jag till Jeju City för en presskonferens. Ring eller maila gärna till amerikanska och koreanska ambassader och be dem sluta att spränga Gureombiklipporna för sin militärbas. Byborna vill ha en fredspark där, inte en krigsanläggning.