Vågar man hoppas?
Obama verkar så härlig. Hoppas att han fortsätter vara min kompis.
Det är som om Bush har kopplat ett hopplöshetens grepp om min strupe. Ett grepp som började kännas naturligt, som om det alltid skulle vara där.
Men när Obama talar får jag en känsla som jag hade glömt hur den känns: hopp om världen. Han har fullständigt översköljt oss med symbolhandlingar som befriar. Första dagen i tjänst beordrade han ju att Guantánamo skulle stängas och tortyr förbjudas. Dessutom utsåg han snabbt och överraskande ett någorlunda vettigt Mellanösternsändebud, verkar det som.
Och som om inte det var nog så läser jag idag att han valde att ge
sin första tv-intervju som president till en arabisk tv-kanal, al-Arabiya. Han sa bland annat att USA inte är den muslimska världens fiende. Ett uttalande som borde vara självklart men inte är det. Han sa också att Iran kommer att finna en utsträckt hand om det väljer att öppna sin knutna näve.
Det fina med Obama är att han är så ny. Vi kan precis som det amerikanska folket har gjort lägga alla våra förhoppningar hos honom.
Visserligen har han redan fattat sitt första beslut om en militär aktion, en räd mot "extremister" i Pakistan. Visserligen verkar han vara på helt fel spår i Afghanistan där han vill fortsätta slåss tills kriget mot terrorismen är "vunnet". Visserligen har han skaffat sig en utrikesminister som verkar ha förmågan att ställa sig på Israels sida vad som än händer.
Men man mår ju gott av att hoppas. Av att tänka att man har en kompis i Vita huset för första gången någonsin.
Tydligen tänker ryssarna likadant, de meddelar nu att de fryser planerna på att placera misiler i Östersjöområdet. Missilerna var tänkta som ett svar på USA:s robotsystem som är under uppbyggnad i Östeuropa, men på grund av att Moskva tycker sig se "en annan och positiv attityd från Obama gentemot Ryssland" läggs planerna på is.
Jag tänker hoppas ett tag till. Kanske allt dåligt som det egentligen finns skäl att vänta sig från Vita huset ändå inte kommer?
Prenumerera med RSS
