Misslyckad upptrappning i Afghanistan
Barack Obama sände i början av förra året 30 000 fler soldater till Afghanistan. Den så kallade “surgen” (upptrappningen) avslutades häromveckan. Dags att utvärdera det hela som ett misslyckande.
Förhållandena är i de flesta fall faktiskt "värre" än före upptrappningen. Den slutsatsen är inte krigsmotståndarnas, den baseras på data från NATO:s Afghanistankommando (ISAF). Enligt de flesta mått militären mäter med misslyckades upptrappningen med sitt syfte: att stoppa talibanernas motstånd.
Det militanta afghanska motståndet - talibaners och andras - redovisas månad för månad. När Obama och hans rådgivare som hetast diskuterade strategi under sommaren 2009 nåddes i augusti stridssäsongens höjdpunkt. Den månaden låg antalet attacker mot USA med allierade kring 2 700 (incidenter med raketvapen och handeldvapen riktade mot de utländska styrkorna).I augusti i år registrerades omkring 3 000 attacker. I augusti 2009 utlöstes knappt 600 hemmabyggda bomber, i augusti i år anges antalet ligga strax däröver.
Det heter att det med upptrappning nu är klappat och klart, vilket i verkligheten inte alls är fallet.
Obama ljuger om drönarattacker
En ny rapport visar att USA ljuger i sin statistik över dödade civila genom obemannade flygplan, så kallade drönare. De är många fler än vad som sägs officiellt. Drönarattackerna skadar dessutom en hel region i Pakistan: barn vågar inte gå till skolan och vuxna går inte på bröllop, begravningar eller undviker att delta vid affärsförhandlingar. De vågar inte träffas i grupp.
Rapporten visar att drönarna kommer i vågor. De som kommer till undsättning dödas vid den andra omgången.Kanske viktigast av allt, rapporten dokumenterar hur propagandan tränger in i massmedia. Den för medborgarna bakom ljuset och får dem att tro på rena myter om drönarna.
Det kanske värsta exemplet på hur dessa myter understödjs är det journalistiska bruket av begreppet "militanta" för att beskriva offren för drönarattackerna, även när dessa förmedlare av förment neutrala nyheter inte kan ha en aning om vem eller vilka som dödades eller om begreppet ens är korrekt (det är faktiskt lika odefinierbart som "terrorist").
Denna mediapraxis blev särskilt oursäktlig sedan New York Times i maj avslöjade att Obama godkänt en omtvistad metod att räkna civila offer: "De räknar faktiskt alla män i vapenför ålder i en zon öppen för drönarattacker som stridande."
Rapporten är skriven av två juridiska fakulteter: Stanford och New York University med hjälp av ett fristående institut i England och personer på plats i Pakistan.
Fjärde rapporten från Natomötet i Chicago
måndag 22 maj
Natos dagliga aktivitet finns inte med ens som ett pip i mediebruset kring toppmötet.
När vi sitter med tidningar utspridda över frukostbordet ryser jag över snedvridningen. När vi går förbi tidningsställ på väg till metron orkar jag inte mer. Orkar inte baktalas och kriminaliseras och dumförklaras. Orkar inte läsa en så totalt förvriden bild av vad som händer här i Chicago och vad det betyder för resten av världen.
Nato är en militär styrka som inte står under civil kontroll. Inga oberoende utredningar görs över hur Nato uppnår sina påstådda mål. Inga oberoende utredningar görs för att utreda om Nato begår brott mot mänskligheten, använder tortyr eller dödar civila. Civila i Afghanistan och Pakistan och Libyen säger att Nato dödar oskyldiga varje vecka. Ingen utredning görs. Nato säger att de dödar talibaner. Om någon dött så var den taliban.
I dagens tidning finns inte en enda röst från Afghanistan. Det står om Afghanistan i rubriken, alltså hur Natoländer på mötet diskuterar landets framtid. Det står om poliser, om demonstranter som har blod på huvudet och konstiga idéer, det står om hur affärerna i centrala Chicago påverkats under veckan och kommer att tjäna mindre än vanligt i maj. Det står ingenstans vad folk i de länder som attackeras och ockuperas anser. Deras regeringar är inte citerade. Deras demonstrationer är inte på bild. Deras universitetsprofessorer, studenter, arbetare, mammor, vad vet jag, uttalar sig inte. I hela tidningen lyckas man helt undvika det.
Och värst av allt: jag tror inte ens att dessa enorma luckor i rapporteringen sker med avsikt, och jag är ganska säker på att de flesta som läser inte ser något konstigt med ensidigheten. En hel tidning med nyheter om Natotoppmötet, och inte en enda kommentar från dem som ockuperas av Nato. Västländer tar beslut över länder i syd som om det vore den naturliga ordningen. Det här är en blogg så jag kan säga vad jag tycker rakt ut: jag tycker det är sjukt.
Alla artiklar om kriminaliserade Natodemonstranter - ett tiotal - fyller sida upp och sida ner i tidningen. Natos dagliga aktiviteter finns inte med ens som ett pip i mediebruset kring toppmötet.
I mars kom Natosoldater till Mustafa Saids hus. Hans brorson gick ut och blev direkt skjuten i huvudet. Mustfas andra brorson gick ut och dödades också av en kula. Sedan gick soldaterna in i huset och sa att de undrade vem som skulle komma dit, berättar Mustafa. ”Ingen”, svarade han, ”bara mina brorsöner”. Soldaterna: ”Vi har fått uppgifter om att Al-Qaidaledare befinner sig här.” Mustafa : ” Nej bara vår familj och mina brorsöner därute.” Dagen efter gick grannar och folk som bodde omkring huset ut och bar brorsönerna genom stan för att visa vad som hänt.
Det borde vara omöjligt för en polisofficer, en journalist eller en Natodelegat att antyda att vi som står på de folktomma gatorna utanför toppmötet är de våldsamma. Vad vi än gör skulle vi aldrig kunna komma i närheten, inte en bråkdel, en skugga, ett sandkorn av det våld Nato utövar. Nato är världens största maskin för institutionaliserat, organiserat massvåld. De investerar i detta, de satsar. De finns där redo när ett fattigt, dåligt understött FN behöver soldater. De bygger nya baser i Polen och Tjeckien. De investerar för att det ger utdelning. De utvecklar våldsapparaten: fjärrstyrda bombplan (“drönare”) gör så att nutida soldater i väst inte riskerar att mista livet utan sitter tryggt tusentals mil bort och fyrar av missiler. Nato bygger för krig.
Nato har lyckats, oj vad de har lyckats. De har lyckats med att få invasioner och permanenta militärbaser i andra länder att framstå som något användbart och oundvikligt. Med att få bombräder att framstå som en välkommen stödjande gest till vanligt folk på marken. Med att få privata säkerhetsstyrkor som försvarar oljefält att framstå som hjälp att bygga upp ett land. Med att få presidenter tillsatta och stöttade av deras egna generaler att framstå som demokratisk utveckling. Oj vad Nato har lyckats.
Tredje rapporten från Natomötet i Chicago
fredagen 19 maj
En lugn eftermiddag då jag lär mig att jag är en kommunistbög
Ali Issa och Kimber Heinz är våra kolleger från i War Resisters Leage. Det är de som bjudit hit oss för att representera och berätta om War Resisters International i Europa. Vi har diskuterat strategier och erfarenheter konstant sen vi sågs, blandat med kaffe, skämt och ankedoter från liknande eller skilda aktivistkulturer i olika länder. Jag skulle önska att att allt vi pratat om gick att återge och att du som läser fick kaffe och skämt på köpet, och känslan av hur resonemanget öppnar sig mot nya insikter och större tankevärldar. Men jag tror att det enda sättet att göra det är att fortsätta samtalet, så det är min uppmaning: prata om detta! Prata om Nato! Om vad de gör, om vad vi inte vet om vad de gör. Om vad vi kan göra.
På fredagen åker Ali, Kimber och jag till Arab American Action Networks lokal för att hålla en worshop om Nato och G8 för ungdomar. ”Triple-A N” är enligt Ali en den enda politiskt radikala organisationen för araber i USA. Området som deras lokal i Chicago ligger i är ett latinodominerat område och medan vi går i stekande sol längs förhoppningsvis rätt gata är det allt fler affärs- och reklamskyltar som är skrivna på spanska. Dörren är undanskymd och inte så lätt att hitta, smal och taggad. Inne är lokalerna stora och fulla av stora målningar av Assata Shakur, palestinska flaggan, uppbruten taggtråd och en svart panter-logga med texten ”Serve the People”.
Alla ungdomarna är försenade, minst en timme. Vi får te med extra myntablad i och jag stormtrivs och känner mig som hemma. Jag har redan träffat Muhamed tidigare i veckan i hans lägenhet för att planera workshopen. Ali och jag har haft långa diskussioner om hur de som påverkas mest av Nato är de som är längst ifrån fredsrörelsen eller antimilitaritsikt arbete. Vi har pratat om att bryta ner vad det handlar om i små bitar för att gör det begripligt. Workshopen idag är en början på det. Flera av ungdomarna har familjer från Palestina och vet vad dagligt våld, vapenmakt och ockupation vill säga. Det visar sig att ingen av dem vet vad Nato är.
Fönstren ut mot gatan släpper in ljud från motorer och enstaka fläktar. På fönsterrutorna står det "N E V E R S I L E N T" i bokstäver som täcker hela fönstren. Muhamed och den enda ungdomen som kommit någorlunda i tid käbblar insatt om Lil' Kim versus Nicki Minaje. Apropå inget berättar Muhamed att två dagar efter att vi var hemma hos honom och snackade om workshopen så bröt sig polisen in ett kvarter bort. De brukar bryta sig in hos aktivister innan stora protester nickar Ali och Kimber vant. Muhamed berättar att polisen bröt sig in genom dörren och tacklade den som stod närmast. De andra som var i lägenheten blev handbojade och fick ligga på köksgolvet medan polisen drog ut lådor och slängde ut saker, medan de kallade dem som låg på golvet för kommunistbögar. Muhamed säger att i hans område bor det mycket folk med white supremacy-åsikter, men de här var utan tvekan poliser. De i lägenheten bad att få se en husrannsakansorder, men poliserna vägrade. Fyra timmar senare kom polisen med en order men utan en domares underskrift. Polisen körde dem som befunnit sig i lägenheten till en polisstation och under en dag eller så var det ingen som visste var de befann sig. Sedan släpptes de utan åtal. Jag frågar om man kan åtala polisen men mina organisatörsvänner ler uppgivet. ”Ja, det finns Peoples Law Office och de har sagt att de kan ta sig an fallet. Men de kommer att drunkna i fall snart... ”
Andra rapporten från Natomötet i Chicago
17 maj: ”Countdown to NATO”
En kille som är statligt anställd i här centrala Chicago berättar att alla på hans kontor fick mejl förra veckan om att klä sig propert under Natomötet så att de inte blir tagna för demonstranter och stoppade på väg till jobbet. Men, sa nästa mejl, klä er inte i kostym heller, det kan provocera demonstranterna.
Stämningen trappas upp. I stort sett alla tidningar har Nato i stora bokstäver på första sidan och flera av dem har guider som förklarar hur man ska klara sig i stan när stora delar av lokaltrafiken och hela metrolinjer stängs ner. En tidning har en stor bild av en polis med batongen redo och texten ”Welcome to Chicago”, en annan presenterar under rubriken ”Hello NATO” en låtlista för de nittionio procenten (Occupy-rörelesens term för dem som inte tillhör den en-procents-elit som tjänar på krig och kapitalism). En tredje innehåller tips för Natodelegater om vad de bör uppleva i Chicago, om de nu tar sig utanför den isolerade zon de ska arbeta i.
Under toppmötet kommer det att vara förbjudet att ha dricka, mat eller mer än en väska med sig på de metrolinjer som fortfarande är i bruk. Kontrollerna kommer att vara ungefär som inför en flygplansresa. En man på röda linjen mot downtown Chicago hör att vi pratar om trafiken och bryter in i vår konversation: ”Ja, det är helt galet nu. Själv jobbar jag för en säkerhetsfirma och vi har haft briefing med Homeland Security hela morgonen, fyra från Secret Service och tjugo poliser. Vi ska jobba med kontroll av folkmassor.”
Han är anställd av arenan där helgens baseballmatch ska spelas och tydligen anger säkra källor att flera av delegaterna från Natomötet ska dit för att umgås och ha kul under mer avslappade former. Metromannen berättar vidare om vilka linjer och gator som kommer att stängas av. ”Visst, det kommer vara omöjligt att komma i närheten av stället där toppfolket arbetar, men om jag ville störa någon skulle jag störa dem hemma. Det är ju allmänt känt att de bor på hotell utspridda över stan. Om jag ville berätta för någon vad jag tyckte skulle jag göra det där.”
En stund senare väntar vi i solen på Kimber och Ali som är organisatörer i War Resisters League. En man släntrar fram och frågar om han kan få en cigg. Vi röker i tystnad tills han frågar med sin hesa röst: ”Vad gör ni här då?” Vi berättar att vi ska träffa antimilitarist-kolleger och delta i protesterna mot Nato. ”That’s like peeing in a fan”, tycker han. Jag blir glad för jag tror han menar Natos verksamhet men Andrea, Ali och Kimber som hunnit komma förklarar att han menar protesterna. ”I'm all against that shit what Nato does though”, säger mannen och blåser rök och skakar på huvudet. ”That shit ain't right.”
Vi åker till ett möte med Global Justice Grassroots Alliance och lyssnar på lokala organisatörer som kopplar ihop sina lokala kamper med den globala situationen. Fly jobbar för att det ska finnas mentalsjukhus och psykmottaningar i alla delar av Chicago och mot vräkningar och hemlöshet. I hans del av staden har de ockuperat ett nedlagt mentalsjukhus för att protestera mot att det lades ner. Efter ett tag började ockupanterna fixa så att folk utan hem kunde bo där. Då blev borgmästare Rham nervig såhär tätt inpå Natomötet att det stod tält på tomten så de blev bortkörda.
Men de kom tillbaka och de tänkte att så länge lokalerna står tomma kan vi ju ordna så att det finns mat här för dem som behöver. De anade inte att över hundra pers om dagen skulle komma och att flera av dem behövde bostad. Och som Fly sa: ”Varför ska folk som inte har ett hem inte få bo i tält på en öde tomt?” Det som började som en protest mot nedläggningen av psykmottagningen blev till något som kom att handla om hela situationen: bostäder, vräkningarna, vad som prioriteras i stadens och landets budget. I Chicago vräks hundra hushåll om dagen.
Folk delar ut flyers om en manifestaion utanför borgmästarens hus på lördag. ”Healthcare not Warfare – re-open mental health clinics – shut down NATO-wars.” Några killar spelar biljard bredvid. De undrar efteråt om vi varit downtown och sett någon eld än, är det mycket, är det läskigt? ”Vilken eld?” säger vi. ”Det är vi som är upploppet, är ni rädda?” Vi förklarar att vi kommit för att jobba mot Nato, att vi är de som kommer att vara downtown tillsammans med sjuksköterskor, krigsveteraner för fred och antivräkningsaktivister. Vi är en del av hopen som vissa tidningar skrämmer dem med, men ”Hey, det är inte vi som gör nattliga räder och bombar”. Biljardkillarna börjar säga att Nato behövs men precis som nästan alla vi pratar med tycker de både och och ändrar sig på femton sekunder.
En kille tycker inte att vi har något att protestera mot eftersom Obama sagt att USA drar sig ur Irak och ska dra sig ur Afghanistan. ”I och för sig vet jag att vi har trupper och baser över, tja hela världen. Men vi gör ju inget direkt krig med dem just nu i alla fall.” Medan han säger det är det som att han själv tycker att det finns hål i resonemanget, att det inte känns berättigat just hans land har arméer och baser stridsberedda över hela världen. Jag berättar att jag precis läst om hur Nato flera gånger bombat folk i Afghanistan och sedan sagt att det var en Al Qaida-ledare men när någon undersöker saken visar det sig att den personen lever och att det är andra de har bombat. Folk vars namn de inte ens vet. Biljardkillarna ska inte vara med på protesterna men de önskar oss lycka till när vi går.
I tidningen som ligger på byrån bredvid min sovplats har Rosalie som vi bor hos lagt två böcker med glada post-it-lappar om vad vi kan läsa. Bredvid ligger dagens tidning där det vid varje toppmötesrelaterad artikel står: ”Countdown to NATO, 3 days.”
Första rapporten från Natomötet i Chicago
10 maj
Jag packar väskan och skruvar upp nattradion lite, har precis tagit ledigt två veckor från jobbet. I morgon åker jag till Chicago. Hela dagen på jobbet har den vetskapen legat som en underström av nervdaller. Jag har mejlat fram och tillbaka med chicagobor om boende och aktioner men det känns fortfarande som att jag inte har en aning om vad jag kommer landa i.
Mellan möten, rapportskrivning och kafferaster idag har jag har bett alla berätta vad de vet om Chicago. En fältassistent och en filmare har sagt att de inte vill åka till USA för att hela projektet USA är en dålig idé och utrikespolitiken en katastrof. En tidningsartikel säger mig att Chicagos universitet tillsammans med Pittsburgh och South California är de universitet som riktar in sig på nukleär forskning och att det därför inte kan bedrivas relevant fredsforskning på de universiteten. Bästa bilden av min nya stad för två veckor framåt fick jag av Hamid och Karim, killarna som arrangerar mellanstadiediscot i juni när jag kommer hem:
-Wow! Chicago, USA!
-Ja, jag vet! jag åker i morgon, jag vet inte så mycket, vad vet ni?
-Ah du vet folk pratar engelska, folk går på gatorna, allt! Affärerna har öppet! Människorna är snälla där och så.
Hamid, den äldre (10 år) av de två discoarrangörerna, toppade med bonusen att både Snoop Dogg och 50 Cent har sommarhus i Chicago. En kollega bad mig hälsa Oprah Winfrey om jag såg henne och jag lovade.
På lunchen berättade jag att den afghanska aktivisten och politikern Malalai Joya också kommer till Chicago. Mina kolleger såg frågande ut så jag berättade att Malalai började sin politiska bana 2003 då hon första gången uttalade sig i det afghanska parlamentet. Hon sa att hon såg krigsherrar i salen, att hon kände igen dem och att detta inte var en plats för dem. Hon blev avbruten, fråntagen micken, utslängd, några fick skydda henne för att hon inte skulle bli påhoppad. Hon blev kallad otrogen och mordhotad. Hon lever gömd nu, men fortsätter verka och har fortsatt uttala sig mot både inhemska och utländska krigsherrar.
Malalai tycker inte att en amerikansk eller europeisk krigsminister är bättre än en afghansk. ”Vi står mellan två onda saker: de talibanska krigsherrarna på ena sidan och ockupationen på den andra. Första steget är att kämpa mot ockupationen.” Hon anser att ett folks frihet och frigörelse inte kan förverkligas av några andra än de själva. Jag berättade för mina kolleger att till och med de som stöder henne lever riskfyllt. En ung person spelade in Malalai på sin mobiltelefon för att visa folk ute i byar att det fanns någon som hon, som vågar stå upp för det de tycker. Mobiltelefonkillen blev dödad för att han hade henne på sin telefon. Min ena kollega satte maten i halsen och blev blankögd. Vi andra teg en stund. Hon ursäktade sig och jag sa lamt efter en stund att det är okej.
Självklart är det inte okej. Inte okej att han blir mördad för att velat visa en modig röst mot Nato. Inte okej att min kollega aldrig får höra relevanta nyheter om Natokritiska afghaner i svenska dagstidningar. När vi nu har en regering som valt som utrikespolitisk åtgärd nummer ett att skicka 550 soldater till ett land som härjats av krig under snart fyra decennier.
Arbetsdagen och mina tankar om tusentals organiserade människor vid Natos möte i Chicago och vad vi kan göra löpte sin gilla gång. Nu är klockan sent och flyget lyfter tidigt i morgon. Chicagos hetluft mitt i maj 2012 väntar. Jag har en känsla av att det kommer att vara precis så som Hamid förutspådde: alla pratar engelska, går på gatan och är snälla till soundtracket av Kanye Wests Homecoming eller Commons Chi-city.
Kandahar Carnage Cover Up
Sexton bybor dödas, skändas och flera kroppar bränns. Den 11 mars, i två byar, i den afghanska provinsen Kandahar. USA ger soldaten Robert Bales skulden.
Nio barn och tre kvinnor miste livet vid det sinneslösa våldsdådet i Kandahar. Två kvinnor ska ha våldtagits innan de sköts. Mannen som ges skulden, Robert Bales, ska ha ballat ur. ”Mycket beklagligt”, säger president Barack Obama, som hoppas att afghanerna ska förstå att denne ensamme gärningsmans agerande inte är representativt för de i Afghanistan övriga 90 000 stationerade amerikanska soldaternas värderingar.
Men Afghanistans president Hamid Karzai förebrår USA för att inte visa någon vilja att klara upp massmordet.
En afghansk undersökningskommission hävdar att 15-20 amerikanska soldater deltog i massakern. Kommissionen vägrades tala med underofficer Bales, som snabbt flögs ut från Afghanistan till sin hemstationering Fort Leavenworth i delstaten Kansas. I ett uttalande uttrycker den afghanske stabschefen general Scher Mohammed Karimi att han utgår från att flera amerikanska soldater deltog i våldsdådet.
Utflygningen av Bales innebar ett nonchalerande av det eniga afghanska parlamentets krav på att ställa soldaten inför en afghansk domstol. Afghanska parlamentsledamöter diskuterar nu om de ska kalla de utländska trupperna för en ockupationsmakt.
Men USA tänker inte låta sina soldater ställas inför domstol i det land de opererar. Enligt tidigare uppgörelse med president Karzai, som häftigt kritiserats av parlamentet, ställs ockupationstrupperna endast inför rätta i sitt eget lands domstol.
Hemma i Fort Leavenworth, Kansas, beskrivs Robert Bales av sin advokat John Henry Browne som en kärleksfull familjefader och grannar uttalar sig om en fin människa och dekorerad krigshjälte.
I de två drabbade afghanska byarna uppger grannar och offrens anhöriga att våldsdådet utfördes av en grupp av soldater, mellan 15 och 20 stycken, som skrattade högt och var tydligt berusade. Talespersonen för den afghanska kommission som på plats undersökt händelsen har fastslagit att avståndet från Bales militärbas till de två byarna och distansen mellan grannbyarna är så stor att morden inom den fastställda tidsrymden av en timme inte kunnat begås av en ensam förövare.
Åttonde rapporten från Gangjoeng
Det finns så mycket att berätta. Jag började skriva inne på polisstationen och sedan på migrationsmyndigheten och nu är jag tillbaka hos fader Moon för att skriva färdigt. Det känns skönt att vara tillbaka och fri igen.
Måndag 12 mars: Gick upp tidigt, halv sex, för blockaden vid huvudingången. Vackert klart väder med Hallabergen i bakgrunden. Småbråkigt när demonstranterna inte ville att polisen skulle ta bilder av dem. En katolsk mässa klockan tio. Jag tog bilder och åkte sedan snabbt till fredscentret för att komma ifatt med mailen. Tillbaka på blockaden som fortfarande är i full gång. Jättegod sushi av ris och grönsaker och dricka delades ut till alla för att hålla dem igång med att sjunga, dansa och hålla tal – stödarbetet här är fantastiskt.
Runt tre på eftermiddagen liftar jag med högtalarbilden till hamnen där SOS-gruppen (för aktioner i vattnet) försöker få ut kajakerna mot Gureombi-området. Jag hoppar över till SOS-bussen med kajaker i (jag är med i den gruppen nu) och får följa med på en vansinnesfärd på småvägarna för att hitta ett bra ställe att gå i med kajakerna, medan polisen jagar och försöker stoppa oss. Till slut lyckas vi kasta i två kajaker i vattnet och två aktivister hoppar efter. Jag slänger över paddlarna till dem och de skyndar iväg, men är snart omringade av polisbåtar. Polisen är upptagna med dem medan en folkmassa samlas i hamnen för gudstjänst.
Vi måste ha varit runt 200 personer i hamnen och när vi plötsligt börjar röra på oss har det dussintal poliser som vaktar ingången inte en chans, utan vi kan klämma oss förbi dem och några mindre avspärrningar. Vi kom fram till en enorm pir, inhägnad med taggtråd. En av prästerna lyckades klättra upp för piren och skicka ner ett rep, så att 50 av oss andra kunde ta oss upp. Jag är höjdrädd, men fick hjälp och hivades över av fem-sex starka män.
Det blev en helt otrolig timme. Runt 40 personer förvandlades plötsligt till präster – i traditionella vita klädnader med mantlar i lila och guld, över sina vanliga kläder. En del av prästerna stannade nere på klipporna tillsammans med nunnor och församlingsmedlemmar och byggde ett provisoriskt altare med högtalarsystem. En av nunnorna stämde upp i sång, och därefter blev det bön och gudstjänst. Nu hade en stor grupp poliser hunnit komma dit till fots, men de lät gudstjänsten fortsätta. Poliser tvekar ofta att arrestera präster som är mitt i en bön. Jag övertalade en av prästerna att klättra upp i fyren längst ut på piren och han höll i bönen där uppifrån, där han syntes från hela hamnen.
Under tiden hade några från SOS-gruppen, som gömt sig bland klipporna sedan tidigt på morgonen, plötsligt tagit sig in på basen och klättrade upp i en grävmaskin. Vi såg hur Seri (koreansk musiker) och Benjie (fransk aktivist) klättrade längst upp i kranen och stoppade den från att borra dynamithål i berget för att få stenkistan (caisson) på plats. Det var en lysande aktion, alla älskade det och de stoppade dessutom arbetet väldigt effektivt. Senare fick vi höra att de hade blivit misshandlade av byggnadsarbetare från Daelim och Samsung. Seris knä hade vridits fel och hennes nacke var öm.
Efter gudstjänsten anslöt vi oss till folk från SOS-gruppen som hade lyckats simma till piren när deras kajaker blivit beslagtagna. Vi bestämde oss för att klättra över till piren nära Gureombi för att allihop ta oss till de heliga klipporna. Någon stack åt mig en bultsax (som jag bett om flera dagar tidigare) och det var uppenbart att jag behövde följa med. Men jag kunde inte hitta någon väg ner till klipporna som jag skulle klara av. Jag försökte komma över min rädsla och flera personer försökte hjälpa mig, men det bara låste sig. Till sist kunde prästen, som varit med på natten den 7 mars tillsammans med mig och Sung-Hee när vi gömde oss bland byggnadsställningarna och som förstod min rädsla, hitta två personer som kunde hjälpa mig ner. De tog tag i mina armar och bar mig. Folk jublade när jag kom ner och flera personer hjälpte mig att komma vidare till Gureombi. Vilken lättnad!
Nu var vi ungefär trettio personer på klipporna vid stängslet och jag var den enda som hade en bultsax. Straffet för att klippa hål i staketet är högt och trots att alla ville att det skulle klippas sönder var det ingen som var beredd att ta risken. Så jag började klippa och gjorde ett hål stort nog för att folk skulle kunna gå igenom. Flera personer tog sig igenom innan polisen, som blivit överraskad, ställde sig i vägen för ingången. Jag fortsatte att göra fler hål och medan jag jobbade ställde sig en polis vid varje hål för att vakta. Polisen försökte rycka ifrån mig bultsaxen, men den sylvassa taggtråden hindrade dem och jag slutade alltid innan de kom åt mig. Snart kom en polisfotograf och tog massor av bilder. De sa åt mig att sluta, men jag svarade att stängslet var olagligt eftersom det hindrade folk från att ta sig till sina heliga klippor. Jag började bli trött av klippandet och frågade om någon annan kunde hjälpa till. En modig präst tog bultsaxen och vi turades om att klippa. Vi måste ha gjort minst tio hål innan det började skymma. Jag skickade iväg bultsaxen med en vän, så att de kunde gömma den och använda den igen. På vägen tillbaka träffade jag fader Moon, som tagit sig halvvägs igenom ett av hålen. Han är en väldigt känd präst som var engagerad i arbetarrörelsen och protesterna mot militärdiktaturen på 1980-talet och nu en passionerad motståndare mot marinbasen.
När kvällen kom tog sig Moon till slut in på basen och jag följde efter honom och arresterades vid sjutiden för skadegörelse och olaga intrång. Jag gick med polisen till polisbilen, eftersom det skulle ha varit farligt att låta dem bära mig över klipporna.
Den trevliga översättaren var på Seogwipos polisstation igen och han skrattade uppskattande när jag berättade att mitt namn för dagen var ”Rädda Gureombi Från Krigsförberedelser”. Eftersom jag vägrade svara på frågor var jag snart på väg till Jeju Citys polisstation.
Tisdag 13 mars: Följande två dagar ägnade jag åt att lära känna mina tre cellkamrater. 16 av oss hade arresterats totalt, varav två släpptes på en gång eftersom de var yngre än 21. Fyra av oss var kvinnor som fick dela cell. Sympatisörer till oss skickade in äpplen och jordgubbar (som är mogna i Jeju just nu), choklad, böcker på engelska och koreanska tidningar, och vi fick besök av bybor och jurister. Vi delade med oss av våra livshistorier eftersom Seri talade bra engelska. En av kvinnorna (56 år gammal) berättade att hon varit engagerad i demokratirörelsen på 1980-talet och fortsatt att arbeta mot militarism och för ett enande av landet.
Onsdag 14 mars: Vid två på eftermiddagen hade de flesta av oss blivit släppta. Bara två präster, Benjie, Seri och jag var kvar. Advokaten sa att de antingen skulle släppa mig eller ta mig till domstol klockan sju på kvällen. I rätten skulle en domare bestämma om jag skulle hållas kvar i ytterligare tio dagar för förhör och sedan flera månader fram till en rättegång. Jag började förbereda ett anförande om varför jag behövde vara fri fram till rättegången för att förbereda mitt försvar. Vid sextiden blev jag tillsagd att de skulle släppa mig fri, jag fick mina tillhörigheter och togs till utgången … men där möttes jag av ett dussintal män och kvinnor från migrationsmyndigheten som tog mig till sitt förvar.
Stackars utarbetade Sung-Hee och den modiga advokaten från Minbyun såg alltihop och skrek uppmuntrande ord till mig. Benjie skickades direkt till ett förvar utanför Seoul och deporterades därifrån till Hong Kong, men han är i alla fall fri nu. Seri blev kvar på polisstationen, men släpptes klockan tio på förmiddagen torsdagen den 15:e mars.
Under tiden, sent på onsdagskvällen, fick jag träffa en advokat som förklarade att de kunde hålla kvar mig i ytterligare 48 timmar och att det fanns olika alternativ – jag kunde bli deporterad eller skickad i fängelse i väntan på rättegång. Förvaret var inte så bekvämt som polisstationen. Jag hade ett litet rum utan något dagsljus och var isolerad. Mina kläder togs ifrån mig och jag fick en rätt snygg overall i svart och blått, som hade varit bra att jogga i, men tyvärr fick jag inte röra mig utomhus, så jag gjorde mitt gympaprogram därinne istället.
Senare på kvällen fick jag ett samtal från Storbritanniens vicekonsul, Jamie Bend, som var väldigt trevlig och sa att han hade läst i tidningen att jag var arresterad och undrade hur jag mådde, om min familj var informerad och om jag behövde en advokat. Jag tackade och sa att allt var i sin ordning, förklarade omständigheterna för honom och sa att jag skulle kontakta honom om jag behövde hjälp. Jag började hungerstrejka klockan sju på kvällen (48 timmar efter att jag blivit arresterad) och förklarade att jag tänkte fortsätta tills jag blev frisläppt.
Torsdag 15 mars: Efter en tråkig men vilsam morgon fick jag veta att jag hade besök. Det var Mi-Kyoung, en vän från byn, med en lärobok i hangul (koreanska skriftspråket) och många leenden och kramar.
Hon driver en kvinnojour i Seogwipo och är med i SOS-gruppen. Hon gav mig även en fantastisk present till min familj och sa att jag måste komma dit och hälsa på henne och hennes man en dag när kampen är över. Jag är verkligen överväldigad av givmildheten, tacksamheten och kärleken från folk här för det lilla jag gjort, jämfört med deras dagliga kamp. Från tre till sex på eftermiddagen förhördes jag av migrationstjänstemän med en advokat från Minyun närvarande och Regina som översatte.
Jag erkände att jag tagit mig in på en ”förstörelse”-plats, klippt sönder staketet och deltagit i bybornas dagliga uppmaningar till basen att sluta spränga sönder Gureombi och sluta bygga marinbasen. Jag erkände inga brott utan sa att jag försökt upprätthålla internationell lag genom att stoppa krigsförberedelser och brott mot freden; förklarade att USA har tusen militärbaser, många av dem runt Kina och Ryssland; att USA öppet har sagt att de strävar efter att vara den dominerande supermakten med kontroll över land, hav, luft och rymden; att avtalet mellan USA och Korea gör att USA kan använda vilken koreansk militärbas som helst till vad som helst; att det finns bevis för att de kommer ta kärnvapen till marinbasen; att USA:s kärnvapenarsenal är olaglig etc, etc. Jag förklarade också att taggtråden stänger ute byborna från deras heliga klippor som de har laglig rätt till, och att jag stödjer dem.
De svarade att jag inte fick göra så med ett turistvisum. Jag argumenterade för att turister också är människor och att jag hade rätt att hjälpa koreanska vänner och bistå dem i deras dagliga kamp. Jag sa också att mina handlingar var lagliga och att ett lämpligt ställe att diskutera olagligheten i att sätta ut staket, förorena vattnet och förbereda krig skulle vara i en domstol, att jag ville rentvå mitt namn från deras anklagelser och uppmanade dem att släppa mig fri så att jag kunde föra diskussionen i domstol inför en domare, eftersom varken de eller jag var advokater. Jag sa att jag föredrog att inte bli deporterad utan åka hem med mitt flyg och att jag var beredd att gå med på att hålla mig borta från basen och inte försöka ta mig till Gureombiklipporna. Vi förhandlade om villkoren och jag insisterade på att jag skulle ha kvar min yttrandefrihet för att kunna tala med media och andra. Vi ombads vänta i en halvtimme medan de diskuterade alltihop.
Plötsligt kallades jag in till migrationsmyndighetens chef. Jag fick jag skriva under ett avtal och släpptes klockan nio på kvällen.
Jag tror att det här var den bästa kompromissen jag kunnat få igenom och att jag hade tur som inte genast blev deporterad, som Benjie, men om jag bryter avtalet kommer de att tvångsdeportera mig på en gång. Jag försöker alltid att hålla mina löften, så att folk kan lita på mig, så jag kommer hålla mig borta från förstörelsebasen.
Jag hälsades välkommen av sympatisörer och togs till ett galleri där de ställde ut ristningar från Gureombiklipporna. Jag bjöds på en fantastisk koreansk måltid och skjutsades tillbaka till Gangjeong. I stadshuset mötte borgmästaren mig glädjestrålande, gav mig en stor kram och bad om ett foto.
Fredag 16 mars: Medan jag tillbringade morgonen med att sortera mina fotografier och skriva den här rapporten, kallades jag till ett möte på fredscentret där Jejus biskop och präster höll en mässa (ja, de håller massor av mässor) för 60 personer (jag önskar att vi kunde samla så mycket folk på alla våra aktiviteter hemma!). Jag ombads tala och uttryckte min uppskattning för allt vad de gjort och min solidaritet för jesuitfadern Kim Jeong Wook, som fortfarande satt häktad för de senaste dagarnas aktioner. Att vi behövde övervinna vår rädsla för konsekvenserna av att inte lyda auktoriteter när vi försöker stoppa militarismen, men att jag som riskerade att bli deporterad löpte mycket mindre risker än koreanerna som kunde råka mycket värre ut. Jag sa också att myndigheterna kan hantera en eller två personer som klipper i staketet, men om tiotals människor gör det kommer fängelserna snart att fyllas och det kommer att göra stor skillnad.
Jag fick mycket applåder för mitt anförande. Jag tackade dem allihop för deras aktioner och solidaritet och sa att jag kände mig hedrad av att vara en del av deras kamp, att den har global betydelse, och att vi alla kämpar för samma sak: att göra slut på krigskulturen på den här ömtåliga planeten.
Flera intervjuer ska klaras av och jag har ett fullbokat schema i Seoul. Det här blir antagligen min sista rapport från Jeju. Jag hoppas att jag har kunnat förmedla en känsla för kampen som pågår här.
Sedan januari 2010 har det genomförts över 400 arresteringar här och siffran kommer öka i och med att sprängningarna fortsätter att förstöra området. Om du planerar att åka hit för att hjälpa byborna, fyll inte i ditt riktiga namn om du bokar flyg över internet, du kanske har hört att tre amerikanska veteraner nekades inresa här för tre dagar sedan.
Det finns även många andra sätt att hjälpa kampanjen:
- Skriv under namninsamlingen på Avaaz och skicka vidare den till dina vänner.
- Håll dig uppdaterad om kampanjen och protestera gärna utanför koreanska ambassaden.
- Och kom ihåg att sydkoreanska Samsung är den största byggnadsentreprenören för marinbasen på Jeju. Bojkotta Samsung!
Love and peace, Angie.
Sjunde rapporten från Gangjoeng
11 mars 2012: Klockan är elva på förmiddagen den 11 mars och jag är tillbaka i Gangjeong – det känns verkligen som hemma. Jag bytte kläder i morse och gjorde en intervju med en reporter och sen ville SOS-gruppen (som organiserar båt- och simningsaktionerna och som jag är med i) att vi skulle ses klockan fyra. Men innan dess, klockan två, var det en presskonferens. Och massor av människor att att krama … så det var tur att jag fick vila ut på polisstationen. Eftersom det inte är något arbete på basen idag är det tack och lov inte heller några blockader.
Fredagen den 9:e startade tidigt, som vanligt, med blockader från fem på morgonen. Jag närvarade en stund, dansade och sa som vanligt några ord i mikrofonen och smet sedan iväg till den ”hemliga” aktionen.
Efter att vi samlats sprang vi i tio minuter (jag hade svårt att hänga med) till en del av staketet där vi hängde en banderoll som föreställde en öppen dörr. Några av oss bröt oss igenom inhägnaden med hjälp av kofötter och kravlade in. Några ohyfsade typer från byggföretaget Daelim sparkade på oss och försökte hindra oss från att komma in, men de flesta av oss tog oss in genom de två hål som vi gjort. Jag blev sparkad i bröstet, men det var inte så farligt och jag kunde ta mig vidare och springa in på basen. Vi spred ut oss och byggarbetarna visste inte vem de skulle springa efter. Polisen kallades in och vi arresterades en efter en. Jag lyckades ta jättemånga bilder där inne innan jag blev gripen och varnad tre gånger. De sa att jag var gripen för skadegörelse på stängslet och olaga intrång. Som vanligt vägrade jag vänligt men bestämt att följa med och det tog en stund för runt tio poliskvinnor att komma dit och bära bort mig – de verkade inte särskilt erfarna av att bära tungt. Men de var trevliga och lyckades till slut få iväg mig. De tog dem endast en timme att hitta alla och jag hamnade i en polisbil tillsammans med en präst medan de andra sattes i en buss. Vi fick vänta i timmar på att kravallpolisen försökte ta sig genom huvudingången så att de kunde köra ut oss därifrån. Byborna blockerade ingången.
Vi togs till Seogwipos polisstation och förhördes. De hade hittat en trevlig översättare till mig – en turistguide från ön – men han fick inte så mycket att göra eftersom jag vägrade svara på frågorna. Poliskvinnan började ta reda på saker om mig från internet istället och fick mitt passnummer från flygplatsen. Hon ställde frågor om hur, var, när, med vem och så vidare, men det enda jag svarade var ”fred inte krig, rädda Gureombi”, att jag var en världsmedborgare som bodde i Gangjeong och att om de ville få tag på mig fick de fråga borgmästaren eftersom jag flyttade mellan olika hus. Polisstationen hade inte plats att hålla kvar oss, så vi skickades vidare i fångtransport till Jeju City. Jag kände inte till vägen, och med en turistguide vid min sida var det en väldigt intressant resa! (Jag hoppas att jag har övertygat er om att börja med direkt aktion nu!)
Jeju Citys polisstation var en annorlunda upplevelse. Alla var trevliga och artiga. Maten var helt okej. De stora, rymliga cellerna låg i en halvcirkel runt receptionen, med glasväggar, så att man kunde se allt som hände. De två dagar jag satt där fick jag två besök, ett av Sung-Hee, som kunde berätta för de andra att jag var gripen, och ett av Jejus biskop som ville tacka mig personligen för aktionen. Jag sa att det var jag som skulle vara tacksam. Resten av tiden använde jag till att lära mig lite hangul (koreanskt skriftspråk) och några nya ord på koreanska.
Vi var alla väldigt nöjda med aktionen. Jag tror att vi var runt 29 personer som tog oss igenom stängslet och det ses som ett ganska allvarligt brott här, så det var ett genombrott på många sätt. Det var framförallt folk från den katolska församlingen, tillsammans med några presbyterianer, som var med på aktionen och jag är imponerad av deras hängivenhet och beslutsamhet. Biskopen berättade att flera biskopar från fastlandet sympatiserade med aktionen och att marinbasen skulle bli en stor fråga på biskopsmötet nästa vecka.
I morse vid sjutiden släpptes vi och fick trevlig nog skjuts med polisbussen tillbaka till Gangjeong. Vi informerades per mail om våra rättegångstider. Det kommer bli ett rätt stort fall eftersom innefattar katolska präster och jesuiter från ”Jesuiternas räddningstjänst”, som jag fått lära mig mer om. Åh, det finns så mycket att berätta, men jag måste göra fler intervjuer och en presskonferens, så jag har bara några minuter på mig.
Viktigast är att de senaste dagarnas aktioner har lett till politiska diskussioner och att oppositionspartierna igår, lördag, gick samman i ett löfte om att stoppa byggandet av basen och göra en utredning. Det förväntas också att processen som Jejus guvernör startade för några dagar sedan, ska resultera i att han kräver marinen att stoppar bygget och att marinen ställer motkrav. Jag ska inte gå in på alla smådetaljer men sammanfattningsvis kan detta leda till en fortsatt konflikt mellan Jeju och fastlandet som troligtvis slutar i domstol och argumenterande runt vem som har makt över detta marinprojekt. Under tiden kommer aktionerna att fortsätta.
Jag har just hört att två aktivistveteraner från USA snart kommer att göra oss sällskap. Bra, för jag har bara ett par veckor kvar här. Jag önskar att jag kunde stanna längre, men vi måste hålla vårt kampanjarbete igång i Storbritannien också … och allt hänger ihop.
Kärlek och kramar till er alla och fortsätt skicka protestbrev till koreanska ambassaden – det hjälper.
Här finns massor av bilder, och på Facebookgruppen no naval base on jeju.
Sjätte rapporten från Gangjeong
8 mars 2012: Jag är så trött nu, de senaste två dagarna har varit väldigt intensiva, så jag ber om ursäkt om det här är lite osammanhängande. Kvällen den 6 mars var hektisk eftersom byn kallade till krismöte för att bestämma vad som skulle göras mot dynamittransporterna nästa dag. Borgmästaren uppmanade hela byn att köra ut och blockera vägarna med bilar och lastbilar tidigt nästa morgon. Senare hörde jag att runt tjugo fordon användes och att flera hundra personer blockerade vägarna på två till tre olika platser. Det är svårt att uppskatta hur många som arresterades – runt tio tror jag, och de flesta släpptes samma kväll. Polisen försöker att inte arrestera så många, utan förde bara bort dem och konfiskerade bilarna. När byborna får tid kommer de försöka att få tillbaka dem.
Jag var med i en grupp för aktioner till havs. Vi var fjorton stycken som tidigt på morgonen skulle ta oss in till området där de spränger, genom att simma eller paddla kajak. En vän fick tag på en våtdräkt till mig, och vi gick upp vid tre-tiden, efter ett par timmars sömn. Vi tog oss till en hemlig mötesplats och med hjälp av fyra tvåsitskajaker tog vi oss tyst runt den klippiga kusten till det avspärrade området. Det var fullt månljus och väldigt vackert, jag älskar att paddla kajak. Vi lyckades ta oss fram osedda genom den skarpa belysningen i säkerhetszonen genom att vara helt svartklädda. Jag hade gömt mitt kritvita hår under en mössa, som dessutom höll mig varm! Vid fem-tiden var vi framme, och gömde oss nära sprängningsområdet bland stora byggnadsställningar. Vi stannade på gömstället tills någon gång mellan åtta och tio på morgonen. Kajakerna paddlades tillbaka så att en ny grupp kunde ta sig dit vid tiotiden.
Tidvattnet steg, så vi var tvungna att byta gömställe för att inte bli omringade av vattnet. Till slut kom vi fram med våra flaggor och försökte ta oss så nära området för sprängningarna som möjligt. Men där var naturligtvis massor av kravallpoliser och kustvakter, så vi kunde inte stoppa explosionerna. Den andra gruppen lyckades inte ta sig fram med kajakerna, så vi var bara tre personer (två koreaner och jag) de första sex timmarna. Sen lyckades Benjie och de andra ta sig in genom att lämna kajakerna och simma nära klipporna, där polisbåtarna inte kunde komma åt dem. En polisbåt förstördes i jakten och kunde inte användas under resten av dagen.
Till slut var vi fjorton personer som höll en manifestation väl synlig från sprängningsområdet. Vi tillbringade det mesta av dagen på klipporna och kunde inte göra något åt explosionerna. Det var hemskt att se det – att vara så nära men inte kunna göra något åt det. De flesta av oss grät, men var också fast beslutna att göra allt för att våra gemensamma ansträngningar åtminstone skulle göra det politiskt kostsamt för dem att fortsätta.
Vi fick veta över telefon att Jejus guvernör gjort ett offentligt uttalande riktat till försvarsministeriet. Han krävde en ”hearing” med minimikravet att hindra marinen eller dra tillbaka deras byggnadstillstånd. Han sa att om han inte fick någon ”hearing” skulle han överväga att dra tillbaka marinens tillstånd att cementera över den klippiga kustremsan (han har befogenhet till det).
Vi simmade tillbaka till hamnen vid fem på eftermiddagen, trötta och kalla. Några av oss tog oss genast vidare för att vara med i blockaderna i våra blöta våtdräkter. Vi hade hört att flera politiker från oppositionen varit där under dagen för att uttala sig – det blev många tal – och att det slogs upp stort i nationell media.
Efter en snabb dusch gick jag till fredscentret för att få höra om dagens politiska och mediala framgångar, trots nederlaget med de fortsatta explosionerna, och för att planera för nästa dag. Vilket är idag, 8 mars, den internationella kvinnodagen.
Idag kom det inte bara fler dynamitleveranser (de måste tydligen skickas hit varje dag eftersom de inte får lagra dem på plats), utan även en grupp med högerkonservativa, nationalistiska anhängare till basen för att demonstrera sitt stöd för marinen. Borgmästaren var rädd för konfrontationer och uppmanade oss att vara fredliga.
Jag somnade vid elva, men vaknade igen klockan fyra av byns larmsignal. En stor stenkista eller ”caisson” (ett cementblock högt som ett femtonvåningshus) hade fraktats dit som en vågbrytare till bygget. Vi såg det senare under dagen, en förskräcklig syn som helt tog över kustlinjen. Och precis som dagen innan patrullerade runt 25 båtar från marinen, polisen och kustvakten längs kusten. Vi bestämde oss för att hålla oss på land istället för att vara ute på havet. Det visade sig vara ett bra val, gruppen med simmare kom tyvärr inte så långt utan anslöt sig efter ett tag till oss andra i blockaden.
Jag kom till basen i mörkret och möttes av en polisbuss tvärs över vägen, med rader av kravallpoliser som hindrade oss från att komma fram till någon av ingångarna. Men jag lyckades följa efter byborna som klättrade ner för väggrenen, tog sig fram längs floden och klättrade tillbaka upp för en klippig brant med hjälp av rep som knutits fast i träd i förväg. På så sätt lyckades vi ta oss fram till de andra som samlats för en tidig blockad. De som fortfarande hade kvar sina bilar hade tagit sig dit på småvägar, så vi var snart flera hundra som satt på vägen framför ingången till basen. Polisen kom med en ny buss och blockerade vägen på andra sidan av bron. Det visade sig senare vara bra för oss, eftersom det höll polisen mellan oss och supportrarna av marinbasen.
Morgonen blev relativt lugn och väldigt produktiv för mig eftersom jag fick göra massvis med intervjuer för koreansk tv, radio och tidningar som ville höra om vår klippockupation dagen innan. Självklart var där ingen internationell eller brittisk media! Intervjuerna var bra och djuplodande och gav mig tillfälle att ta upp många viktiga frågor: hotet mot den lokala vattenförsörjningen; påverkan på jordbruk, fiske och hur skyddade naturområden förstörs. Vad verklig säkerhet innebär; hur viktigt det är att ställa om från en krigskultur, problemen med militarisering, hotet om en stormaktskonflikt mellan det ständigt expanderande NATO-amerikanska militära imperiet och Kina samt USA:s uttalade syfte att ”behärska och kontrollera” Kina och att tvinga fram korporativ globalisering och frihandel etc, etc.
Byborna bad marinen att komma ut från basen och förklara vad de håller på med och de höll tal, sjöng sånger samt delade ut mat och dryck för att hålla uppe stämningen. Jag ombads tala igen och förklarade att människor runt om i världen var med dem och delade deras smärta, att de inte var ensamma och att engagerade vänner protesterade utanför den koreanska ambassaden i London. Alla hurrade och applåderade.
Efter fler tal, inklusive ett från partiledaren för oppositionspartiet, bad borgmästaren än en gång marinen att komma ut och prata med oss. Eftersom han fortfarande inte fick något svar sa han att då fick vi ta oss in på basen istället, och det blev ett väldigt knuffande och skuffande. Mitt i alltihop hittade jag en liten grupp med katoliker som stod vid ingången till basen bakom linjen med kravallpoliser och jag lyckades på något sätt klämma mig in på basen genom en liten öppen dörr. En koreansk jesuitpräst tog sig in efter mig, men de andra kom för sent och polisen tryckte tillbaka folkmassan och stängde grindarna, men med mig och jesuitprästen på insidan! Jag stod väldigt synlig på en liten kulle och viftade med min fredsflagga, medan prästen tog sats och klättrade upp på grinden. Fantastiskt. Han stannade kvar där, utom räckhåll för polisen. Polisen tog dit massor av dynor och det såg ut som om de skulle knuffa av honom, vilket skulle varit riktigt farligt, men han klättrade snabbt och flinkt ner på andra sidan. Till och med polisen log åt det, och vi andra hurrade!
Jesuitprästen klättrade upp på grinden
Under tiden fortsatte knuffandet en bra stund tills det äntligen lugnade ner sig. Polisen kom fram och började fråga ut mig, sa att jag gjort olaga intrång och bröt mot lagen och som vanligt så skakade jag hand med alla poliserna och berättade att jag var där helt lagligt på mark som tillhörde byn, med deras tillåtelse, och att jag försökte förhindra krigsförberedelser och ett amerikanskt anfallskrig mot Kina. Jag log och sa att jag var en världsmedborgare, att jag hette ”Stoppa sprängningen av Gureombiklipporna” och att jag var fredlig och inte hotade någon. Efter en bra stund kom en grupp med poliskvinnor och bar ut mig från basen och jag slog följe med katolikerna som var kvar vid ingången.
Vid etttiden på dagen kom högerdemonstranterna, men de kom inte längre än till bron, eftersom polisen blockerade den, så vi slapp en direkt konfrontation. Istället höll de tal och spelade nationalistiska sånger på högsta volym. Till vår stora lättnad var de inte fler än hundra och de stannade bara ett par timmar. Under tiden klädde några av byborna upp sig till vackra kvinnor, en del i folkdräkter (inklusive några av männen) och delade ut blommor till alla för att fira kvinnodagen. Vi skämtade och hade roligt.
Flera intervjuer höll mig sysselsatt tills borgmästaren blåste av blockaden, polisen åkte hem och vi marscherade till hamnen med våra banderoller för att titta på stenkistan (caisson) och demonstrera i ytterligare en timme.
Nu är klockan halv elva på kvällen och bymötet för att planera kommande aktioner håller fortfarande på, men jag har bestämt mig för att gå och lägga mig och uppdatera mig om vad som händer på mötet imorgon.
God natt,
Angie
Cementblock på Jeju
Innanför stängslet
---
