Misslyckad upptrappning i Afghanistan
Barack Obama sände i början av förra året 30 000 fler soldater till Afghanistan. Den så kallade “surgen” (upptrappningen) avslutades häromveckan. Dags att utvärdera det hela som ett misslyckande.
Förhållandena är i de flesta fall faktiskt "värre" än före upptrappningen. Den slutsatsen är inte krigsmotståndarnas, den baseras på data från NATO:s Afghanistankommando (ISAF). Enligt de flesta mått militären mäter med misslyckades upptrappningen med sitt syfte: att stoppa talibanernas motstånd.
Det militanta afghanska motståndet - talibaners och andras - redovisas månad för månad. När Obama och hans rådgivare som hetast diskuterade strategi under sommaren 2009 nåddes i augusti stridssäsongens höjdpunkt. Den månaden låg antalet attacker mot USA med allierade kring 2 700 (incidenter med raketvapen och handeldvapen riktade mot de utländska styrkorna).I augusti i år registrerades omkring 3 000 attacker. I augusti 2009 utlöstes knappt 600 hemmabyggda bomber, i augusti i år anges antalet ligga strax däröver.
Det heter att det med upptrappning nu är klappat och klart, vilket i verkligheten inte alls är fallet.
Obama ljuger om drönarattacker
En ny rapport visar att USA ljuger i sin statistik över dödade civila genom obemannade flygplan, så kallade drönare. De är många fler än vad som sägs officiellt. Drönarattackerna skadar dessutom en hel region i Pakistan: barn vågar inte gå till skolan och vuxna går inte på bröllop, begravningar eller undviker att delta vid affärsförhandlingar. De vågar inte träffas i grupp.
Rapporten visar att drönarna kommer i vågor. De som kommer till undsättning dödas vid den andra omgången.Kanske viktigast av allt, rapporten dokumenterar hur propagandan tränger in i massmedia. Den för medborgarna bakom ljuset och får dem att tro på rena myter om drönarna.
Det kanske värsta exemplet på hur dessa myter understödjs är det journalistiska bruket av begreppet "militanta" för att beskriva offren för drönarattackerna, även när dessa förmedlare av förment neutrala nyheter inte kan ha en aning om vem eller vilka som dödades eller om begreppet ens är korrekt (det är faktiskt lika odefinierbart som "terrorist").
Denna mediapraxis blev särskilt oursäktlig sedan New York Times i maj avslöjade att Obama godkänt en omtvistad metod att räkna civila offer: "De räknar faktiskt alla män i vapenför ålder i en zon öppen för drönarattacker som stridande."
Rapporten är skriven av två juridiska fakulteter: Stanford och New York University med hjälp av ett fristående institut i England och personer på plats i Pakistan.
Första rapporten från Natomötet i Chicago
10 maj
Jag packar väskan och skruvar upp nattradion lite, har precis tagit ledigt två veckor från jobbet. I morgon åker jag till Chicago. Hela dagen på jobbet har den vetskapen legat som en underström av nervdaller. Jag har mejlat fram och tillbaka med chicagobor om boende och aktioner men det känns fortfarande som att jag inte har en aning om vad jag kommer landa i.
Mellan möten, rapportskrivning och kafferaster idag har jag har bett alla berätta vad de vet om Chicago. En fältassistent och en filmare har sagt att de inte vill åka till USA för att hela projektet USA är en dålig idé och utrikespolitiken en katastrof. En tidningsartikel säger mig att Chicagos universitet tillsammans med Pittsburgh och South California är de universitet som riktar in sig på nukleär forskning och att det därför inte kan bedrivas relevant fredsforskning på de universiteten. Bästa bilden av min nya stad för två veckor framåt fick jag av Hamid och Karim, killarna som arrangerar mellanstadiediscot i juni när jag kommer hem:
-Wow! Chicago, USA!
-Ja, jag vet! jag åker i morgon, jag vet inte så mycket, vad vet ni?
-Ah du vet folk pratar engelska, folk går på gatorna, allt! Affärerna har öppet! Människorna är snälla där och så.
Hamid, den äldre (10 år) av de två discoarrangörerna, toppade med bonusen att både Snoop Dogg och 50 Cent har sommarhus i Chicago. En kollega bad mig hälsa Oprah Winfrey om jag såg henne och jag lovade.
På lunchen berättade jag att den afghanska aktivisten och politikern Malalai Joya också kommer till Chicago. Mina kolleger såg frågande ut så jag berättade att Malalai började sin politiska bana 2003 då hon första gången uttalade sig i det afghanska parlamentet. Hon sa att hon såg krigsherrar i salen, att hon kände igen dem och att detta inte var en plats för dem. Hon blev avbruten, fråntagen micken, utslängd, några fick skydda henne för att hon inte skulle bli påhoppad. Hon blev kallad otrogen och mordhotad. Hon lever gömd nu, men fortsätter verka och har fortsatt uttala sig mot både inhemska och utländska krigsherrar.
Malalai tycker inte att en amerikansk eller europeisk krigsminister är bättre än en afghansk. ”Vi står mellan två onda saker: de talibanska krigsherrarna på ena sidan och ockupationen på den andra. Första steget är att kämpa mot ockupationen.” Hon anser att ett folks frihet och frigörelse inte kan förverkligas av några andra än de själva. Jag berättade för mina kolleger att till och med de som stöder henne lever riskfyllt. En ung person spelade in Malalai på sin mobiltelefon för att visa folk ute i byar att det fanns någon som hon, som vågar stå upp för det de tycker. Mobiltelefonkillen blev dödad för att han hade henne på sin telefon. Min ena kollega satte maten i halsen och blev blankögd. Vi andra teg en stund. Hon ursäktade sig och jag sa lamt efter en stund att det är okej.
Självklart är det inte okej. Inte okej att han blir mördad för att velat visa en modig röst mot Nato. Inte okej att min kollega aldrig får höra relevanta nyheter om Natokritiska afghaner i svenska dagstidningar. När vi nu har en regering som valt som utrikespolitisk åtgärd nummer ett att skicka 550 soldater till ett land som härjats av krig under snart fyra decennier.
Arbetsdagen och mina tankar om tusentals organiserade människor vid Natos möte i Chicago och vad vi kan göra löpte sin gilla gång. Nu är klockan sent och flyget lyfter tidigt i morgon. Chicagos hetluft mitt i maj 2012 väntar. Jag har en känsla av att det kommer att vara precis så som Hamid förutspådde: alla pratar engelska, går på gatan och är snälla till soundtracket av Kanye Wests Homecoming eller Commons Chi-city.
Jubilaren Guantánamo – inget att fira
Guantánamo fyller tio år, ett fångläger som aldrig borde funnits.
Den 11 januari 2002 välsignade president George W Bush ett fångläger i Guantánamo. Tio år har nu passerat, en lång tid för ett fångläger som aldrig borde ha funnits. Moraliskt går fånglägret aldrig att försvara, men att avskaffa det är lättare sagt än gjort.
President Barack Obama gav det tolv månader. Sammanlagt har nu 779 personer förts till Guantánamo och idag sitter 171 kvar, i varierande grad av juridisk limbo. En del väntar på rättegång, andra anses för farliga för att släppas men kan inte heller åtalas på grund av bristande bevis eller för att de är för misshandlade och torterade för att överhuvudtaget kunna infinna sig i en rättegångssal. Ett land som beter sig så framstår inte som en rättvisans och demokratins högborg.
Den 11 september 2001 våldtogs demokratin och Sverige slöt upp bakom rättvisans och demokratins högborg – USA. I ett sådant skymningsläge får abstrakta reflektioner inte stå i vägen. Varje krig kräver offer och vad betyder mänskliga rättigheter när din dotter, din syster och mor våldtagits!? Du är väl inte mot rättvisa eller tycker du demokrati är något dåligt!?
Resonemanget, motargumenten och motfrågorna är förvirrande men svaret är enkelt: Stäng Guantánamo och ta hem de svenska soldaterna!
Spela roll!
Bonn I lade grunden för tio års katastrofal Afghanistanpolitik. USA angav tonen och kriget mot terrorismen var den överordnade strategin. Sverige stämde blint in. Bonn II tycks lägga grunden till fortsatt katastrofal Afghanistanpolitik. USA håller i taktpinnen.
På måndag beslutar riksdagen om fortsatt svenskt stöd till kriget mot terrorismen. Regeringen backas upp av (S) och (MP). Soldaterna ska tas hem, men det är inte någon brådska. Först nästa år börjar de tas hem och 2014 ska de helt vara hemma. Eller nästan helt. Nato vill ha ett långsiktigt strategiskt samarbete med Afghanistan och USA permanentar sina baser. Sverige blir med på ett hörn; behåller 200 man som ska kunna strida med de afghanska regeringsstyrkorna. Den utländska interventionen på ena sidan i inbördeskriget fortsätter.
Något samlat svenskt nytänk är kanske inte att förvänta sig med nuvarande regering. Sedan den rödgröna – i och för sig lite röriga – överenskommelsen begravts finns väldigt lite hopp om en opposition som förmår samlas kring en klok utrikespolitik med början i en uppgörelse med det sista årtiondets äventyrliga krigsentusiasm.
Att den svenska militära samverkan med USA/Nato i Afghanistan är en del av kriget mot terrorismen talas det mycket tyst om.
Det motiveras med försvar av goda värden, inlindat i mer eller mindre inlindad kritik av USA, korruption, krigsherrar etc. Allt fler säger att kriget inte kan vinnas militärt. Faktum är att kriget inte heller går att vinna civilt. Vilket är krigets mål? Att krigsherrar, afghanska och utländska, med bomber och vapen ska skapa säkerhet och stabilitet, hålla talibanerna stången, bygga landet, utveckla utbildningssystemet, befria kvinnorna? Att i skuggan av alla dessa korrupta krigsherrar, afghanska och utländska, bygga landet, utveckla utbildningssystemet, befria kvinnorna? Jag tror inte det.
Med en ny politik skulle Sverige åter ha en möjlighet att spela en roll som medlare och gå i spetsen för civilt bistånd och uppbyggnad av landet. Det är solidaritet, inte att överge Afghanistan. I Riksdagen sitter (V) ensamt. (MP) försöker baxa regeringen närmare ett tillbakadragande och betecknar därför regeringens proposition som en framgång. En sorglig överskattning, eftersom trojkan Tolgfors-Bildt-Reinfeldt säkerligen är mer lyhörda gentemot Vita huset. President Obama byter fot, inte politik. (MP) liksom (S) är med om att flytta den svenska foten ett litet stycke. Det är bra, säger väl språkrören. Det är det, men det gör väldigt liten skillnad. Det innebär att fortsätta kriget med delvis andra medel.
Grundproblemet, den utländska interventionen i ett inbördeskrig och en strävan om att behålla en fot i Afghanistan permanent, finns kvar.
Ett steg i taget är att göra skillnad, säger väl språkrören. Med myrsteg, skulle mina barn svara. Opinionens tryck kan skynda på stegen, öka steglängden, menar säkert språkrören. Det är sant. Den opinionen delar nu åsikt med (V) om ett slut på krigsäventyret. Det skulle underlätta om (MP) vore mindre taktiskt och "pragmatiskt". Det skulle alldeles säkert underblåsa opinionen och tvinga fram diskussionen om en ny politik.
Bredd är bra men bred uppslutning kring en klok politik är bra mycket bättre än att stödja en dålig politik. För att göra skillnad behövs en riktig karta och fungerande kompass. Klarsyn och vilja. Tydlighet.
Vilka nyttiga idioter vi är
Usama bin Laden är förmodligen skyldig till tusentals människors död. Men är inte det verkligt skrämmande med bin Laden, som Adam Curtis häromdagen skrev i The Guardian, att han förenklade världen?
bin Laden, mer myten än människan, var ett argument för George Bushs "globala krig mot terrorismen", odefinierat och därför evigt. Med övervakning och undantagslagar hotar kriget mot terrorismen i sig västvärldens liberala ordning. Det var bin Ladens mål.
bin Laden, denne länge gäckande skugga, var även argument för tre allt annat än kalla krig, som bringat förödelse och död i Afghanistan, Pakistan och Irak.
Det är därför lätt att stämma in i vad chefredaktören på Sydsvenskan kulturs Rakel Chukri skrev i torsdags om de som allt som oftast glöms, när bin Laden nu vänds ut och in på:
"När nyheten om bin Ladens död kom gick mina tankar till Basim och hans landsmän. I USA firade amerikaner, vilket är förståeligt. Men få blickade mot Irak, landet som har fått betala ett omänskligt högt pris för det som lite förenklat brukar kallas frihet."
Samtidigt saknar jag något när jag läser om hennes vänner i denna del av världen. Obama sa inte ett ord om Irak och Chukri nämner själv inte Afghanistan. Det är en olycklig glömska, ett onödigt carte blanche till männen (Bush, Obama med flera) och kvinnorna (hökarna Hillary Clinton och Condoleezza Rice) i Vita huset. De sover säkert gott men de har många oskyldigas liv på sina samveten. De är skyldiga till tusentals människors död.
Rakel Chukri träffar alldeles rätt när hon säger att "Idag känns det surrealistiskt att tänka på krigspropagandan före Irakkriget 2003 då George W Bush slog knut på sig själv för att påvisa ett band mellan Saddam Hussein och al-Qaida."
Medan många redan från början såg det galna med angreppet mot Irak, tycks Afghanistan vara sinnebilden för det goda kriget. Barack Obama gick till val på det, George Bush fick skit – inte för att han angripit ett krigsförött, fattigt Afghanistan, utan för att han inte avslutat ett krig innan han inledde ett annat.
Det var i Afghanistan det började. Det var där som den brygd började röras ihop, vars viktigaste ingredienser är fundamentalismer kryddade med missiler och granater. När bomberna började falla den 7 oktober 2001.
Efter en veckas bombanfall mot mål i hela Afghanistan upprepade talibanerna erbjudandet att lämna över Usama bin Laden till rättegång i tredje land. I Vita huset sa presidenten bestämt nej: Lämna bara ut honom. Vi vet att han är skyldig. Det finns ingenting att diskutera.
När Bush avvisade talibanerna gav han för de kommande nio åren upp möjligheten att avsluta bin Ladens terroristkarriär. Än idag fortsätter bombattackerna i detta det påstått goda kriget.
bin Laden är nu död. Jubel i New York och på många andra håll i världen. Men människorna i Irak, Pakistan och Afghanistan fortsätter att dö, därför att USA valde vedergällningen och släppte krigets krafter lösa. Därför att vi låter den dualism som präglade både bin Laden och Bush styra våra ord och handlingar. Deras kategoriska uppdelning av världen i svart och vitt, i ont-gott, i fiende-vän.
Nu är den ene död, människan, men myten lever. Och det är vi som håller den vid liv. Som dockor i händerna på marionettmästarna, insnärjda i tankemönster från före upplysningen.
Vilka nyttiga idioter vi är.
Det privatiserade kriget
Nu läser vi i media att irakkriget är över för amerikanernas del, och Pentagon rapporterar att den sista amerikanska stridsbrigaden lämnade Irak under torsdagen. Det är förstås inte riktigt sant. 56 000 amerikanska soldater stannar kvar i landet, och amerikanska UD fördubblar samtidigt antalet privata legosoldater i Irak.
Journalisten Jeremy Scahill kallar Obamas planer för tillbakadragande från Irak för en "rebranded ockupation" som till stor del kommer att förlita sig på privata styrkor.
Problemet (eller fördelen, beroende på perspektiv) med privata företag i konflikter är att det inte finns någon insyn i deras verksamhet och att de därför är utom kontroll. Jan Chakowsky, amerikansk kongressledamot, beskrev 2007 situationen som: "Vi vet nästan ingenting om detta. Vi tror att 40 procent av varje spenderad dollar går till privata säkerhetsföretag. Vi tror att ungefär 800 av dem har dödats i Irak (...) men vi vet inte, och vi kan inte ta reda på det!".
Jeremy Scahills bok Blackwater, världens mäktigaste privatarmé släpptes förra året i svensk översättning. Av alla de privata företag som har vuxit upp under "kriget mot terrorismen" är Blackwater kronprinsen. Nyligen bytte företaget namn till Xe (uttalas Zee) efter att dess anställda begick en massaker på civila i Bagdad och ett utskott i den amerikanska kongressen beskrev dem som "hänsynslösa skjut-först vakter som inte alltid är nyktra och inte alltid hejdar sig för att se vem eller vad som träffas av deras kulor".
Företaget är numera portat från Irak, men fick nyligen ett kontrakt värt 2 miljarder kronor i Afghanistan - trots att deras meritlista i landet är lika ifrågasatt som den var i Irak.
I videon (uppdelad i 4 avsnitt) här ovanför ger Jeremy Scahill bakgrunden till hur Blackwater blivit en maktfaktor med tillräcklig militär styrka för att kunna störta många av världens regeringar.
Se alla delar av videon:
Shadow army del 1.
Shadow army del 2.
Shadow army del 3.
Shadow army del 4.
Mineralbluffen
Noterar att DN, Svenska Dagbladet och många fler köpte bluffen om Afghanistans mineralfyndigheter rakt av. Amerikanska geologer, hävdar pressen idag, har hittat "tidigare oupptäckta" mineraler i Afghanistan värda hisnande tusen miljarder dollar. Generalen David H Petraeus får uttala sig och säger att fynden har en "häpnadsväckande potential". Fynden förespås bli ryggraden i Afghanistans framtida ekonomi.
Men nyheten är inte alls är en nyhet. Afghanistans naturtillgångar har varit kända länge och de har genom åren varit föremål för stort intresse. En pensionerad amerikansk tjänsteman kallar nyheten för "pretty silly", skriver Politico:
"När jag bodde i Kabul i början av 1970-talet fokuserade amerikanerna, ryssarna, Världsbanken, FN och alla andra på de många afghanska mineralfyndigheterna. Billiga sätt att frakta malmen till havet har alltid varit den begränsande faktorn."
Steve Hynd påpekar att "nyhetens" källa är Pentagon, och Danger Room har en teori om varför de gamla fyndigheterna lanseras som någonting nytt:
"Tidpunkten för 'upptäckten' verkar vara lite väl lämplig. Som Blake Hounshell på Foreign Policy uppmärksammar så kämpar Obamas regering mot uppfattningen att Afghanistaninsatsen har 'gjort få märkbara framsteg' trots tusentals tillagda trupper och miljarder tillskjutna dollar".
Att svensk media publicerar en död nyhet som har återuppväckts för att försvara ett sinnesrubbat krig förvånar inte - ett dåligt insatt pressmaskineri går lätt vilse i informationskriget. Men det är ändå ett lamt försök. Obama kommer att behöva mer än enkla knep för att vinna tillbaka det svikande stödet för kriget i Afghanistan.
Kan Obama vinna Kandahar?
Det är som en vevgrammofon som hakat upp sig. Det kallas spinn. Det är krigets fortsättning med andra medel. Det är slaget om hemmaopinionen lika mycket som hearts and minds på marken. Nu gäller det Kandahar.
Vi står inför ännu ett avgörande. Ännu en ny strategi ska prövas. Ingredienserna är de välkända, nygamla, både militära och civila insatser.
Landets president Hamid Karzai kräver att de utländska styrkorna skyddar de civila. Det har han gjort förr.
När han besöker provinshuvudstaden Kandahar säger han att han inte lämnar den förrän problemen som förväntas i samband med offensiven lösts. Nästa dag är han i Kabul. I Kandahar är hans stöd redan förverkat.
Stanley McChrystal – eller var det David Petreaus? – lovade att innan offensiven rullar igång träffa alla lokala shuras, råden som representerar de lokala civila strukturerna, för att förklara offensiven. Som för att förankra att nu släpper vi loss krigsmaskinen, vilddjuret, och kanske – men bara kanske, trots alla försiktighetsmått – kan civila komma att skadas.
Bara så att ni vet. Så ni förstår att det är misstag.
En pedagogisk uppgift han sedermera givit upp. Tidsplanen är tight. Det är omöjligt att träffa dem allihop. Offensiven står och stampar.
Ibland sägs det att USA saknar kunskap, att det är därför som det blir som det blir. I det här fallet kan McChrystal/Petreaus ha nåtts av viktig information:
Befolkningen i Kandahar vill ha fredsförhandlingar, inte krig.
I det läget kan det vara klokt att inte försöka sälja in de militära operationerna. Argument som duger i Kongressen och går hem i Riksdagen är uppenbarligen inte gångbara i Kandahar.
Medan soldaterna samlas och putsar sina vapen har deras överordnade beställt en opinionsundersökning. I de delar av provinsen som inte kontrolleras av talibanerna har 2000 afghaner tillfrågats: 94 procent föredrar förhandlingar, hela 84 procent svarar att de betraktar talibanerna som "afghanska bröder".
Opinionen är för Karzais förslag om en nationell så kallad freds-jirga.
Mycket talar därför för att offensiven i Kandahar kommer att fördjupa klyftan mellan USA/Nato/Isaf och den afghanska befolkningen.
Om den klyftan vidgas skulle det kunna leda till att Obama närmar sig Karzai, som vill inleda förhandlingar redan nu, och att presidenten därmed distanserar sig till försvarsminister Gates och utrikesminister Clinton.
USA:s militär vill vänta till nästa sommar. Först ska den nu i juni visa sina muskler och ge talibanerna en minnesbeta.
En gång för alla.
En uppmaning till oss alla: repetera facit från Helmand.
Det blir hemuppgiften över sommaren.
Natos kärnvapen blir kvar
Om du lyssnat för mycket på Obamas tal om en kärnvapenfri värld och börjat tro att han tänkte avskaffa USA:s kärnvapen kan du kolla på den här videon. En lång intervju med en Nato-man som nyanserar det hela lite grann:
