Tänk om vi vore ockuperade
Ett litet tankeexperiment kring Israel-Palestinakonflikten
Tänk er att Norge har erövrat Sverige efter ett krig 1967. Den norska militären styr Sverige sedan dess. 20-åriga norska fiskarpojkar från Trondheim bemannar vägspärrar (pdf) som kontrollerar er varje dag när ni ska till och från jobbet. När ni söker bygglov, får ett barn, ska deklarera, vill ha sjukpenning, vänder ni er till den norska militärens administration för de svenska territorierna. Där kan man behöva stå i kö i några timmar, och inte sällan är det norsk helgdag, och då har de stängt. Och de flesta norrmän förstår bara nynorsk också, så det har de allra flesta svenskar lärt sig, men för gamla blir det förstås svårt.
En miljon norrmän har också flyttat hit till Sverige. Inte till våra städer, utan de har byggt egna, runt om på de finaste ställena som de valt ut. De har också byggt egna motorvägar åt de norska bosättarna, som får extra bidrag för att bo i de svenska territorierna - eller Gutelann och Svea fylke, som Sverige kallas på norska - så att de snabbt ska kunna ta sig till Oslo på helgerna.
Ofta gör den norska Försvarsmakten räder in i svenska tätorter. Då handlar det om att tillfångata och döda misstänkta terrorister ur FFS, Folkfronten Sverige och SSM, de Svenska samlade motståndsgrupperna. Det ryktas att ungefär 20 000 svenskar, mest män från tonåren upp till 25 år, sitter fångna i norska interneringsläger. Alla har vi familjemedlemmar som blivit fängslade, torterade eller dödade. Förra veckan strök tre civila med: 46-åriga lastbilschauffören Tommy Bengtsson, som tappade humöret och slog till en av de norska soldaterna vid den stora terminalen på E4:an utanför militärbasen Nyetuna i Uppland, 61-åriga mormodern Karin Rudbjers som gick förbi sitt fönster under en norsk räd mot FSM i Luleå, och 26-åriga småbarnspappan Daniel Ottosson som var på tjuvjakt i Värmlandsskogen för att dryga ut inkomsterna. De norska värnpliktiga är ofta skärrade eller uppjagade på sina vaktpass och nattliga räder, men de "otursamme sidoskaderne" leder sällan till utredningar och än ovanligare är att norska soldater eller befäl döms till böter eller fängelse efter övergrepp mot de ockuperade svenskarna.
Men värst är det förstås med ekonomin. Kommunikation, resor och varutransporter är tidsödande och oberäkneliga. Hundratals svenska vägar har blockerats med jord eller betonghinder av ockupanterna. Alla väg-, sjö- och flygförbindelser med utlandet kontrolleras av den norska Försvarsmakten, NFM, och sen några år tillbaka har de också separerat södra, mellersta och norra Sverige, och bara vissa affärsmän och svenskar som jobbar i den Svenska myndigheten, en provisorisk regering som sköter viss förvaltning under de norska generalerna i Nyetuna, får röra sig fritt. En tredjedel av den svenska BNP:n producerar vi själva, en tredjedel är tullinkomster som Norge tar hand om vid gränserna och sen sätter in på den svenska myndightens bankkonton och en tredjedel är bistånd. Varumärkena "Absolut" och "Ikea" har tagits över av norska intressen, men ger åtskilliga arbetstillfällen eftersom den svenska arbetskraften bara kostar en bråkdel av den norska.
Ett par miljoner svenskar, ofta de med pengar, utbildning och kontakter, har flytt till släktingar i USA eller Europa, och de skickar en pengar hem till de som blivit kvar, dollar och euro som man kan växla till norska kronor, som har blivit valutan i Sverige. Arbetslösheten ligger över 50 procent, missbruksproblem, våld i hemmet och självmord har mångdubblats. I stort sett alla har börjat odla grönsaker och rotfrukter på tomten. Tur att växthuseffekten kom. Vattenkraftverken och skogsindustrin i norr, liksom jordbruket i söder har nästan helt och hållet tagits över av norska militären eller bosättare. Forsmark togs över av högerextrema norska bosättare och en rik affärsman från Bergen trots att det skulle förbli svenskt, men efter att en svensk före detta anställd barrikerade sig i kontrollrummet och sköt ihjäl en norsk ingenjör och hennes man och två små barn, införde NFM utegångsförbud i hela Oskarshamn i två månader och genomförde operation "Rent hus" där 150 svenskar ska ha strukit med. Sen dess har det varit tyst om det. Ibland trakasserar de högerextrema norska bosättarna, från organisationer som Norskmerg, som har kontakter högt upp i regeringskorridorerna i Oslo, inte bara svenskar utan även de norska värnpliktiga.
FN är på plats, förstås, ända sedan 1967. Ja inte med soldater, det har Norge förbjudit och Ryssland blockerar alla försök i FN:s säkerhetsråd att skicka in beväpnade FN-observatörer. Istället finns en rad FN-agenturer på plats i Stockholm för att kartlägga situationen för mänskliga rättigheter i de ockuperade svenska territorierna, för att förmedla mat och katastrofhjälp till det svenska folket och särskilt flyktinglägren i Södertälje och Lund (några av dem uppstod redan vid Unionsupplösningen 1905) men vissa säger att den Svenska myndigheten smusslar undan mycket av hjälpen. En mängd afrikanska och asiatiska hjälporganisationer finns också på plats, och jobbar med utbildning, hälso- och sjukvård, med jordbruksutveckling, genusfrågor och så vidare. Brasilien har till exempel låtit bygga tjugo svenska skolor med fyra skolbussar var, och när Fredrik Federley, premiärminister i den svenska myndigheten, tog emot deras president i Södertälje (som fungerar som svenskt administrativt centrum eftersom Stockholm annekterats av Norge) hade tre svenska lågstadieklasser fått specialtillstånd att resa dit från flera håll i landet och sjunga och dansa vid statsbesöket.
Ockupationen och kolonisationen skulle också vara hårdare att utstå om det inte vore för flera modiga och kompetenta norska människorättsorganisationer, allt från Postepasset - kvinnor, ofta pensionerade, som reser in i territorierna och närvarar vid vägspärrarna för att minska norska övergrepp mot den svenska civilbefolkningen, till de mer radikala Stugödeleggelseakutten, som organiserar blixtsnabba protestaktioner och blockader när besked kommer att svenska olagliga bostadshus eller infrastruktur ska rivas. Ofta är det samiska entreprenörer som hyrs in för dessa obehagliga jobb av norrmännen, de diskrimineras av den svenska myndigheten och behöver inkomsterna även om de liksom andra svenskar skäms över att samarbeta med ockupationsmakten. Faktiskt har över hälften av norrmännen i opinionsundersökningar över internet och SMS sagt att de stödjer den norska fredsorganisationen Fred nu! som menar att bosättningarna är det största hindret mot en rättvis fred och att i alla fall de flesta måste avvecklas. Så länge Norge kan känna sig säkert.
Historien
Vid ett stort möte i Warsawa 1990 skrev Mona Sahlin på ett fredsfördrag med norske premiärministern Gro Harlem Bruntland, ökänd för uttalanden som "vi ska besätta varje ås i Götelann och varje fjälltopp i Svea fylke" och "bästa medicinen är att bryta deras ben och armar" om de svenska tonåringar som kastar sten på ockupationstrupperna i den första Uppresningen i slutet av 1980-talet. Warsawaavtalet, som stöddes av Norges allierade Ryssland och resten av världssamfundet, gav den Svenska myndigheten administrativ kontroll över 3 procent av Sveriges yta. Resten av förhandlingarna sköts på framtiden, men Norge skrev under en avsiktsförklaring om att förhandlingarna ska leda till en slutlig lösning baserad på de gamla gränserna, där Sverige få bli en självständig stat, utan bosättningar.
Sedan dess har dock antalet bosättare mer än fördubblats, tvärtemot överenskommelsen. Det har lett till officiella protester internationellt och även från Norges allierade Ryssland, men samtidigt har Ryssland fortsatt att förse norrmännen med krigsmateriel, ammunition och 60 miljarder rubel i bistånd varje år. Under tiden radikaliserades det svenska motståndet. FFS använde traditionell gerillateknik som bakhåll mot norska arméförband, medan de mer hårdföra SSM inte drog sig för överfall även mot civila bosättare. Och 1994 genomförde Stefan Larsson, 21-årig juriststuderande från enklaven Gottsunda utanför Uppsala, det första Hjältedådet mot norrmännen. I utländsk press kallas det självmordsbombning, norrmännen kallar det barnamördare. Han blandade sig in i kön vid en biograf på Kongeplatsen i Oslo och utlöste sprängladdningar och tog 22 norska ungdomar med sig i döden.
Situationen har inte varit sig lik sedan dess. Svaret från norrmännen blev utökad närvaro, med kravaller, hundratals dödsoffer, långa utegångsförbud. Dessutom infördes det som norska människorättsorganisationer kallar Kontrollmatrisen - hundratals fler vägspärrar, jordhögar, vägbommar, diken, stängsel, observationstorn och enorma terminaler för slussning av svenskar från en region till en annan. För detta infördes också ett allomfattande nytt registersystem för alla svenskar. Rött ID-kort för Norrland, blått för Svealand och grönt för Götaland. Tillstånd måste förnyas på närmaste norskt administrationskontor regelbundet. Möjligheterna att resa in i Norge minskade plötsligt, norrmännen tog istället in sina grovarbetare och au-pairer från Thailand, vilket var ett hårt ekonomiskt avbräck för många svenska hushåll. Det väpnade motståndet ledde ingen vart och många lämnade rörelsen. Interna strider utbröt mellan och inom de kvarvarande. Några urartade till beväpnade kriminella ligor som levde på den redan pressade övriga svenskarnas bekostnad. Tillgång till vapen fanns via smuggelbåtar från Finland.
2002 börjar Norge bygga en barriär längs gränsen mot Sverige, bestående av ett högteknologiskt stängsel, tredubbla rullar av rakbladstråd i obebodda områden, och en åtta meter hög betongmur inne i bebyggelse som Östersund, Göteborg och Malmö. Bara en femtedel av muren går längs den gamla gränsen, resten zickzackar djupt in i Sverige och bland annat hamnar Storsjön, Vättern och Vänern på den "norska" sidan. Jurister lyckas anmäla muren till den internationella domstolen i Haag, och 2004 döms den ut som fullkomligt olaglig till och med av en rysk domare i panelen. Domstolen skriver att alla stater har ett ansvar för att omedelbart se till att muren rivs och kompensation utbetalas till alla svenska familjer osm hamnat på fel sida eller fått sin mark förstörd av muren. Ingenting händer.
Varför gör inte omvärlden något, frågar sig ofta desperata svenskar hemma vid köksbordet. Ryssland är allierad med Norge. Tyskland vågar inte kritisera Norge för då anklagas de för att blanda sig i det lilla kustlandets suveränitet, som de gjorde när de anföll Norge 1942. Europas befolkning sägs vara svensksympatiska, och deras regeringar uttalar sig ofta om att Norge måste dra tillbaka sina bosättningar, men har samtidigt militärattachéer i Norge, går på seminarier om "strid i bebyggelse" och "asymmetrisk krigsföring" vilket norrmännen blivit experter på, och uppgraderar 2008 Norge till särskilt gynnad nation i ett frihandelssamarbete. USA och Kina sitter tysta och tjänar pengar på det europeiska bråket, ja utnyttjar det för att själva kunna bryta mot mänskliga rättigheter utan kritik.
2006 hölls för första gången val som alla större svenska politiska rörelser deltog i. Utländska observatörer berömde valen som lika fredliga och demokratiska som de norska. Fredrik Federley, ökänd för korruption och för att ha accepterat Warsawaavtalet, röstades bort och en jordskredsseger vanns av Sverigedemokraterna, SD, som lovade att inte krypa för norsken. Det utlöste ett ramaskri över världen. Om SD inte omedelbart erkände Unionsupplösningen 1905 (då Norge blivit fritt från Sverige, vilket högerextrema SD förkastade), lade ned allt väpnat motstånd och respekterar Warsawaavtalet skulle deras styre fullständigt bojkottas. SD vägrade stolt. Det faktum att flera ledande sverigedemokrater säger att "de visst kan tänka sig att acceptera den gamla unionsupplösningen, bara Sverige för en gångs skull får tillbaka sitt land från de förbannade norrmännen" ignoreras, liksom de som frågar varför inte samma krav ställs på Norge.
Situationen urartar till humanitär kris i Sverige. Redan innan blockaden mottog dock fortfarande i-landet Norge mer ekonomiskt stöd (motsvarande minst 3 miljarder dollar från Ryssland) än det ockuperade svenska folket (ca 600 miljoner euro främst från EU) årligen.
FN-tjänstemän i agenturerna i de svenska territorierna, och vissa internationella debattörer, menade att huvudproblemet inte var svenskarna, utan den norska militära ockupationen av Sverige. De menade att en rättvis fred bara kunde nås om norrmännen skulle dra sig tillbaka till 1905 års gränser, om norrmännen skulle utrymma sina en miljon bosättare, eller i alla fall erbjuda svenskarna kompensation för de bosättningar som blivit stora städer som knappast kunde utrymmas. De menade att FN-trupper och FN-observatörer borde skickas in direkt för att se till att utrymningen går bra och hålla såväl svenska som norska högerextrema grupperingar lugna.
Norges kritiker menade att detta inte bara är det politiskt rimliga utan också att internationell lag kräver det - eftersom det är olagligt att flytta sin befolkning in på det ockuperade landets mark. Ockupationsmakten ansvarar för mänskliga rättigheter och välfärden hos det ockuperade folket. Ockupationsmakten får inte ägna sig åt ekonomisk exploatering (vattenkraft och dylikt får inte användas till annat än den svenska befolkningens nytta och inkomster, tvärtemot vad som sker), kollektiv bestraffning (när enklaver och läger flygbombas efter att svenska motståndsmän attackerat norrmän), miljöförstörelse (flera skandaler där norska företag dumpar miljögifter i de svenska fjällen har uppdagats) etc.
Vad skulle du göra om det vore så här? Om du vore, säg, portugis, ett land med militärattaché i Norge. Ett medlemsland i EU som just uppgraderat Norge till mer gynnad nation i sitt frihandelssamarbete. Ett land vars regering förkastat ett initiativ från svenskarna att medla i nya förhandlingar med norrmännen, där inte Ryssland sitter med och utövar påtryckningar. Hjälp till, blanda dig i leken, livet är kort, man ljuger för oss, vi serveras tillrättalagda sanningar inte olika dem i Orwells "1984". Det jag skrivit ovan går alltihop att kontrollera mot opartiska källor som FN, och det går som svensk också bra att åka ned och se efter själv genom exempelvis Ekumeniska Följeslagarprogrammet i Israel och Palestina, SIDA-finansierat. Stå upp för rättvisan, skriv och be politikerna agera, både de i riksdagen och de i EU-parlamentet.
En ros till Obama
För 5 dollar kan du stödja Gaza med en ros. Den amerikanska fredsorganisationen Code Pink ska skicka en, förhoppningsvis, enorm bukett vita rosor till Barack Obama med en uppmaning om att höja rösten mot de pågående israeliska förbrytelserna.
I Nazityskland hade motståndsrörelsen Vita Rosens sällskap mottot "Vi är inte tysta", och det är den parallellen Code Pink vill dra. På deras hemsida kan man köpa en ros för 5 dollar, och den kommer att levereras till Obamas hotellrum i Washington som en uppmaning till honom att utnyttja sitt ledarskap för att få till en vapenvila.
Natten till idag antog FN:s säkerhetsråd en resolution som krävde en omedelbar och hållbar vapenvila och att Israel drar sig ur Gaza. USA avstod från att rösta, vilket får räknas som en halv seger för palestinierna, eftersom det är vanligt att USA lägger in sitt veto mot resolutioner som ställer krav på Israel.
Rapports utrikespolitiska kommentator hänvisar till en Guardianartikel om att Obama eventuellt kommer att lätta på isoleringen av Hamas och skriver att vinden i väst nu kanske är på väg att vända och blåsa mot Israel.
Återstår att se hur det blir med den saken. Obama tillträder om 10 dagar.
Vart skulle du ha flytt?
Människorättsaktivisten Eva Bartlett från International Solidarity Movement skriver på sin blogg direkt från Gaza.
Om ditt extremt lilla och överbefolkade land blev terrroriserat, pulvriserat av bomber av världens fjärde största militärmakt, om gränserna ut ur landet var stängda, om ditt hus inte var en säker plats att gömma sig på, inte heller moskén eller skolan eller gatan eller FN-byggnaden eller... vart skulle du då fly?
Över 15 000 har blivit hemlösa efter Israels husbombningar, Många befinner sig i FN:s skolor i Gaza. På tisdagen den 6 januari bombade israeliskt stridsflyg Shifa, en av dessa skolor. Lågt räknat ligger dödssiffran på 40. Jag ska bege mig till sjukhuset som tar emot dem och träffa de stympade men överlevande, kanske får jag se liken forslas in. Sedan kommer jag att berätta om det, förutsatt att jag inte bombas.
Shifas rektor sa också till mig att akutläkarna ännu inte kunnat nå Zaytoun, ett flervåningshus som bombades måndag morgon medan de som befann sig i huset var instängda. Det finns två versioner av händelsen, båda kriminella. Ett: Israeliska soldater samlade ihop de boende i flervåningshuset och separerade männen (15 efter vad jag hört) och sköt dem rakt framför kvinnorna och barnen. Sedan ska soldaterna ha lagt bomber runt huset där de överlevande befann sig. Två: Att israeliska soldater tvingade in de boende i huset i ett rum, låste det i ett dygn och sedan bombade det följande morgon.
Oavsett vilken version som ligger närmast sanningen så har israeliska soldater avsiktligt stängt in och bombat de boende i huset. De hindrar aktivt läkare från att ta sig dit för att nå eventuella överlevande. Sjukvårdarna har försökt samordna med ICRC, internationella Röda Korset, för att lyckas nå fram men utan resultat. Ingen kan hjälpa de som är instängda i huset. Är detta logiskt, humant, moraliskt? Vad gör Röda Korset? Skulle detta kunna hända någon annanstans, om invasionsstyrkorna varit några andra?
Igår kl 08.30 bombades ett hus i stadsdelen Beach camp i Gaza city. Fem av de sju dödade var barn.
Och bomberna fortsätter att falla över bostadshus i norr. Jag är avskuren från vad som händer i centrala och södra Gaza tills jag får en möjlighet att sitta med journalister och bli uppdaterad. Men inte heller dessa delar av Gaza är förskonade från slakten.
Eva Bartlett, Gaza
När Mellanösterns enda kärnvapenmakt får härja fritt
Veckan innan jul satte jag kvällsteet i vrångstrupen när jag loggade in på Facebook. I listan med föreslagna vänner fanns, förutom de vanliga kompisarnas kompisar, israelen Mordechai Vanunu.
För de av er som inte känner till hans historia var Vanunu i mitten av 80-talet anställd vid Israels kärnvapenlaboratorium Negev utanför staden Dimona. Vanunu blev mer och mer obekväm med vetskapen om forskningsanläggningens kärnvapenframställning. Han fotograferade de hemliga laboratorierna i smyg och lämnade Israel med bildbevisen. Fotografierna, tillsammans med Vanunus vittnesmål, var de första bevisen för Israels kärnvapen. Troligtvis var livet i exil ensamt och isolerat, för den israeliska underrättelsetjänsten Mossad lyckades sätta fast honom i en klassisk "honey trap". En israelisk agent raggade upp Vanunu i London och lockade med honom på kärlekssemester till Italien. Där väntade kidnappning och båt till israelisk fångenskap.
Vanunus avslöjande underröjde allt tvivel om Israels kärnvapenprogram. Hur många atombomber Israel har är däremot fortfarande oklart, uppskattningarna rör sig mellan 75-400 stridsspetsar.
Vanunu tillbringade 18 år i fängelse för sitt avslöjande, varav 11 år i isolering. Efter frigivandet i 2004 får han fortfarande inte lämna landet eller träffa utländska journalister. Han har sökt, men nekats, politisk asyl av Sverige.
Trots isoleringen och restriktionerna håller Mordechai Vanunu kontakten med sina supporters över internet, bland annat två kärnvapenmotståndare och vänner till mig i Norge och Nederländerna.
De politiska följderna av att Israel ostört fått utveckla kärnvapen borde inte komma som en överraskning för någon. Slakten i Gaza är helt och hållet en konsekvens av omvärldens flathet mot ett land som konsekvent ignorerar internationell rätt, oavsett om det gäller FN-resolutioner, humanitära lagar eller Ickespridningsavtalet.
Det känns tråkigt att behöva skriva det, men räkna inte med någon ljusning för Palestina med Obamas regering. Den kommande utrikesministern Hillary Clinton är en fanatisk Israelanhängare och protesterade högljutt när Haagdomstolen olagligförklarade den israeliska muren.
Hoppet står till att vi vanliga medborgare runt om i världen gör allt vi kan för att protestera mot Israels övergrepp. Det behövs fler som Vanunu.
Federation of American Scientists http://www.fas.org/nuke/guide/israel/nuke/
Mordechai Vanunu http://vanunu.com/
White House brushes aside ruling on separation fence, Haaretz, 7 september 2004
11-åriga luciasångerskor vägrar sjunga för vapenindustrin
I slutet av november trillade det in ett e-brev från Eskilstuna i min inbox. Det var från Misa Hansson i Eskilstuna. Jag hade tidigare inte haft kontakt med henne och hennes 11-åriga tvillingdöttrar, Jonna och Ellen.
Misa berättade att musikklassen, där hennes döttrar går, hade tillfrågats om de kunde komma och lussa för Saab Bofors Dynamics, ett företag som tillverkar vapen som har använts i många krig i olika delar av världen. Jonna och Ellen sa till läraren att de inte ville följa med och förklarade det hela med att: ”Vi tycker inte det känns bra att lussa på ett företag som gör vapen, till exempel krigsmissiler som dödar människor.” Lussandet för Saab skulle ge ett välbehövligt bidrag till klassresan. Men det argumentet bet inte på de två systrarna: ”Vi vill inte åka på någon klassresa för sådana pengar, då stannar vi hellre hemma.” Klassföreståndaren surade till över denna bojkott av vapen. Aldrig förr i skolans historia hade det varit någon som vägrat lussa för Saab Bofors. Hon frågade om det var fler som inte tänkte ”ställa upp” (en till räckte tveksamt upp handen) och meddelade att Jonna och Ellen minsann inte skulle bli komplediga som de andra.
Jag ringde dem dagen efter lucia nyfiken på att höra hur det hade gått. Jonna och Ellen hade stått på sig och vägrat att lussa för vapenfabriken, men resten av klassen hade åkt ut och sjungit för de anställda på Saab Bofors. Systrarnas ställningstagande gjordes inte utan någon kostnad. ”Jobbigast var alla klasskompisar som kom och frågade hela tiden varför vi inte skulle lussa”, säger Jonna och Ellen. ”Och det var jobbigt att inte flera reagerade och tyckte det var fel med vapen som dödar människor. En vuxen sa till och med att dem minsann ju gör bra tandimplantat eller var det var. Vilken dummis.”
I svaren från deras mamma Misa anar jag de dubbla känslorna av att ”varför ska mina döttrar behöva stå ut med att av skolan bli uthängda som besvärliga” blandat med känslor av stolthet över deras stora mod att stå upp för freden på ett så konkret sätt. Hon har svårt att förstå att en del föräldrar kollar lite snett, inte kan förstå, att sådana här frågor är viktiga att ta ställning till. Misa har hittat en förälder till som delar deras åsikt och de ska ta upp skolans policy kring vapenföretag på ett kommande möte med föräldraföreningen. ”Den här frågan är ju så viktig att ta upp i skolans värld. Det är ju den generationen som förhoppningsvis inte ska behöva ärva all dumhet från oss vuxna”, säger deras mamma. Bojkotthandlingen har också stärkt systrarna själva: ”När jag stod för det här kände jag mig stark, jag kände mig stolt”, säger Ellen. ”Jag tycker att jag har gjort rätt och kommer våga stå för det igen”, säger Jonna.
fred,
martin
P.S. Om du vill nå Misa, Ellen eller Jonna så skriv till: misahansson@tele2.se
På bilden nedan har Ellen och Jonna t-shirtar och diplom som Ofog-Göteborg har jag gjort till dem för deras stora insats.
Kul Natospel
Vill du ha bättre grundkoll på Nato? Testa det här spelet på deras hemsida.
Spelet Mapmania är ett slags modernt blindkartespel för den som vill lära sig mer om vilka länder som är med i Nato och i Partnerskap för fred och andra Natowannabeorganisationer. Äntligen något lajbans från Nato!
Skål för slutet på Bush-eran!
Jag skulle inte direkt spruta champagne för Obamas vinst. Vi kommer att titta närmare på hans militära politik framöver i Zitzer, och då blir det tydligt att han långt ifrån är någon ny Martin Luther King.
Däremot höjer jag gärna ett glas för att åtta år med George W Bush är över! Under hela mitt vuxna liv har den stollen varit vid makten, tillsammans med de ännu obehagligare Cheney och Rumsfeld vid sin sida. Säga vad man vill om att det är de politiska strukturerna och inte personerna som spelar roll - en högertok i Vita Huset smittar av sig, även på svensk politik.
I samband med att Bush var i Göteborg 2001 sköts det skarpt mot demonstranter för första gången sen 1931. Under hans tid vid makten har svenska vapenfabriker mer än fördubblat sin export och börjat specialtillverka granaten Excalibur för ockupationen av Irak. Svenska trupper har börjat strida under NATO-flagg i Afghanistan och vi har fått en avlyssningslag som vilken diktatur som helst skulle vara avundsjuk på.
Men som sagt, att Bush gjorde världen till en sämre plats betyder inte att vi ska luta oss tillbaka och låtsas som att allt blir bra nu med Obama. Minns ni den trevlige saxofonspelaren som bodde i Vita Huset innan Bush? Han kom undan med att släppa bomber över Serbien och få oss att tro att det var humanitärt! Vi får heller inte glömma Clintons (och Bush den äldres) ansvar för de upp till en miljon irakier som dödades av USA:s sanktioner och lågintensiva krig under 90-talet. En charmig Demokrat förändrar inte Pentagons politik.
Så, ingen pensionering i förtid för oss fredsaktivister, men gärna en gravöl över en av de tokigaste amerikanska regeringarna någonsin!
UNICEFs rapport om effekterna av 90-talets sanktioner mot Irak:
http://www.unicef.org/newsline/99pr29.htm
På Ofogs hemsida hittar du länkar till regeringens statistik för svensk vapenexport:
http://www.ofog.org/node/1196
Detta händer i Georgien - hela listan
Snart två veckor har gått sedan Georgiens förödande attack på utbrytarprovinsen Sydossetiens huvudort. Västliga medier har varit fyllda till brädden med förenklingar om den ryska onda björnen. Men även de som har en mer nyanserad syn på kriget har hunnit producera en del texter.
Om du läser nedanstående artiklar lovar jag dig att
du får i dig mer vettigt om konflikten än din tv-apparat har gett dig
under två veckor.
1. Som utgångspunkt länkar vi ändå till ett exempel på hur det kan låta i huvudfåran. Under rubriken Låt inte den mörka kraften vinna jämför Svenska dagbladets ledarsida Ryssland med det onda imperiet i Star Wars-filmerna. Visserligen skriver författaren att det är svårt att förstå Georgiens inledande angrepp, men i övrigt går ledaren ut på att EU borde ha markerat tydligare mot Ryssland. Georgien beskrivs som "ett kompisland".
2. Det finns faktiskt andra perspektiv i de stora medierna, även om de drunknar i den enorma mängden ensidiga Rysslandsfördömanden. På Göteborgs-Postens ledarsida kunde man den 18 augusti läsa i en krönika att kritiken mot Ryssland måste vara nykter för att vara trovärdig, och att "den georgiske presidenten, Micheil Saakasjvilis, beslut att med våld återta utbrytarrepubliken Sydossetien och beordra raketanfall mot dess huvudstad Tschinvali, har möts med en förvånansvärt överslätande attityd. Enligt vad som hittills framkommit var det trots allt denna inledande offensiv som skördade de flesta civila dödsoffren."
3. Här på Zitzer har vi en analys av Andreas Hedfors där han påpekar att den georgiska attacken följde direkt på en amerikansk-georgisk militärövning. Under två veckor fanns omkring 1000 USA-soldater i landet och sedan gick de georgiska trupperna i princip "utan att lägga ner vapnen" till angrepp mot Tschinvali. Andreas tar också upp det som är så uppenbart men ändå sällan nämns: att USA och dess allierade inte har någon trovärdighet i fördömandena av Ryssland efter äventyren i bland annat Irak.
4. I en annan analys
från den kanadensiska tankesmedjan Global Research går Michel
Chossudovsky ännu längre och menar att det finns skäl att tro att USA
inte bara visste om attacken på förhand utan antagligen var med och
planerade den. Han presenterar inga bevis för detta utan grundar
snarare antagandet på kännedom om hur det brukar se ut. Vi har
publicerat en översättning av hans text på Zitzer.
Chossudovsky menar också att målet med attacken inte alls verkar ha
varit att återta kontrollen över Sydossetien, utan att skapa så mycket
civila skador som möjligt (därför attackerades bostadsområden och
universitetet, snarare än myndighetsbyggnader) och destabilisera
regionen. USA:s syfte med detta ska ha varit att locka fram en
konfrontation mellan västmakterna och Ryssland.
5. I en text i
Washington Post presenterar en kolumnist under vinjetten "White House
Watch" en närmast oändlig lista med citat och källor som visar på att
USA bär en stor del av ansvaret för Georgiens attack.
6. Sovjetunionns sista president Michael Gorbatjov skriver i en intressant artikel i samma tidning bland annat att:
"What happened on the night of Aug. 7 is beyond comprehension. The
Georgian military attacked the South Ossetian capital of Tskhinvali
with multiple rocket launchers designed to devastate large areas.
Russia had to respond. To accuse it of aggression against "small,
defenseless Georgia" is not just hypocritical but shows a lack of
humanity."
Gorbatjov reagerar också på att USA har uttalat att Georgien ligger inom dess "nationella intressesfär".
7. Och en lång bakgrund till konflikten kan man få av en professor i internationella relationer på den utmärkta nätsajten Znet. Den som bara vill läsa om det senaste händelseförloppet kan scrolla ner till mellanrubriken "Lead-up to the Current Crisis".
Trevlig läsning!
Spännande ny tv-kanal
I morgon när Natos toppmöte i Bukarest drar igång ser också en ny tv-kanal dagens ljus. Natos egen internet-tv ska täcka "allt som har med Nato att göra". Om det är sant ska det bli väldigt spännande.
Jag ser till exempel fram emot att få se ett specialprogram om Natos hemliga arméer som använde sig av terror för att förhindra socialistiska valsegrar i Italien. Och jag kan knappt bärga mig tills jag får se en diskussion om när Natos krig i Afghanistan egentligen kommer att leda till fred.
Jag är också spänd på att få veta exakt vad Nato gör i Irak och hur man tänker kring de dåliga relationerna med Ryssland på grund av alliansens utvidgning till postsovjetiskt territorium.
Kort sagt: det är upplagt för många spännande tv-kvällar!
Kolla in www.natochannel.tv, som startar i morgon, onsdag den 2 april.
Katastrofengagemang
Klimatfrågan gör mig irriterad. Jag erkänner det. Sen jag började engagera mig i fredsfrågan har fred aldrig varit speciellt trendigt. Jag hade hoppats att 2008 skulle bli året då det blev coolt att inte gilla krig, men icke, det var miljöfrågans tur, tack vare klimatskräcken.
En gång i tiden engagerade sig folk i kärnvapenfrågan för att de var rädda för utrotning. Den risken är fortfarande påtaglig - USA har sin mest offensiva kärnvapenpolicy någonsin. De pratar på största allvar om "pre-emptive strike" - förebyggande kärnvapenanfall, vilket är ett antal resor värre än det redan skrämmande "first strike" - första tillslag. Lägg till det att kärnvapenalliansen Nato, med Sverige i knäet, blir mer och mer offensiv i sin politik.
Det ligger nog i människans natur att bara kunna oroa sig för en sorts utrotning i taget. Hur skulle det se ut om vi både var livrädda för klimatförändring och kärnvapenutrotning? Det funkar helt enkelt inte. I början av 80-talet engagerade sig folk för fred för att de var skiträdda för kärnvapendöden, nu är det klimatet som oroar.
Någonting stör mig med den här sortens katastrofengagemang, både när det gäller fred och miljö. Ja, det är kris och ja, det behövs drastiska förändringar. Men ska verkligen den viktigaste drivkraften i vårt engagemang vara risken för utrotning? Det fungerar ett år eller två, men de systemförändringar som behövs för en rättvis/hållbar/fredlig värld kräver mer än tillfällig klimatångest och kortvarig massorganisering. Förhoppningsvis kan dödsfaran vara en väckarklocka, men den kan knappast bli en långvarig drivkraft i att bygga ett annorlunda samhälle.
Arbetarrörelsen i början av nittonhundratalet hade anti-militarismen som en av sina huvudfrågor, men den hotade inte bara med död utan lockade också med något trevligare - en vision om ett samhälle där folk hade inflytande över sina liv och var befriade från fattigdomen. Det borde både fredsrörelsen och miljörörelsen lära av. Jag orkar inte vara rädd för att dö längre.
