Parodi på rättvisa: FN-resolution om massförstörelse

Det har sagts att medkänsla är ”den enda skönhet som ger sann tillfredsställelse” (1). Skönhet väcker vanligtvis hett begär eller bitter avund, medan medkänsla är svalkande, glädjefylld, inspirerar till vördnad och respekt. Den förutsätter en förmåga att se sina behov utifrån, att tillmäta andras lidande lika stor eller större betydelse. Men likt alla former av skönhet kan även medkänsla vara falsk och exploaterande.

Den 4 februari reagerade västerländska politiker och journalister med djup ilska på det ryska och kinesiska vetot mot den resolution från FN:s säkerhetsråd som krävde att den syriske presidenten Bashar Assads avgick. Detta som ett led i en ”politisk övergångsfas”. Storbritanniens utrikesminister, William Hauge, sa:

”Fler än 2 000 människor har dött sedan Ryssland och Kina lade in sitt veto mot det senaste resolutionsförslaget i oktober 2011. Hur många fler måste dö innan Ryssland och Kina ger FN:s säkerhetsråd tillåtelse att agera?

”De som motsätter sig FN:s säkerhetsråds ingripande måste försvara sitt agerande inför det syriska folket, då de inte på något sätt bidrar till att få ett slut på våldet som härjar i landet. Storbritannien kommer att fortsätta stödja Syriens folk och Arabförbundet för att få ett slut på våldet och främja en Syrienledd politisk övergång.”

Medan Hague talade om västs föresats att ”stoppa våldet” och media rasade mot ryssarna och kineserna för att de inte önskade detsamma, var det konstigt nog nästan ingen som uppmärksammade att man i resolutionen satte kravet på regimskifte framför möjligheten till ett eldupphör.

Resolutionsförslaget manade till ett ”omedelbart slut på våldet”, men krävde uttryckligen ”att den syriska regeringen [...]drar tillbaka all syrisk militär och väpnade styrkor från städerna och skickar tillbaka dem till deras ursprungliga hembaracker.”

Det ensidiga kravet på att endast syriska regeringsstyrkor skulle dra sig tillbaka från gatorna hade stor likhet med det machiavelliska tänkesätt som bakats in i FN-resolutionen om Libyen 1973, antagen den 17 mars 2011.

Även här krävde man ett ”omedelbart eldupphör” understött av ett ”totalt flygförbud” i libyskt luftrum. Men avgörande var beslutet ”att vidta alla nödvändiga medel ... för att skydda civila och civilbefolkade områden som hotas av attacker av den Libyska arabiska Jamahiriya, inklusive Benghazi ...”

Uppenbarligen rörde det sig inte enbart om att införa flygförbud. Rätten att försvara civila med ”alla nödvändiga medel” förvandlade Nato-plan från neutrala övervakare av libyskt luftrum till en attackstyrka på jakt efter ”rebellflygplan”.

I stället för att leda till ett slut på våldet gav FN:resolution 1973 fria tyglar åt en förkrossande väststyrka med regimskifte som mål, i ett krig som utkämpades till det bittra slutet. För att försäkra sig om att utgången blev den önskade, levererades specialstyrkor och vapen av väst- och andra makter. Därmed ignorerade man fullkomligt resolutionens krav på ”strikt implementering av vapenembargot” och på att ”utesluta en utländsk ockupationsmakt i någon form någonstans på libyskt territorium.” Kort sagt, resolutionen resulterade i en omfattande eskalering av våldet. Seumas Milne noterade förra veckan i The Guardian:

”När det började var dödssiffran mellan 1 000 och 2 000. När Muammar Kadhaffi tillfångatagits och lynchats sju månader senare, antogs siffran vara mer än tio gånger så hög. Följden av den utländska interventionen i Libyen har också varit etnisk rensning, tortyr och fängslande utan rättegång, fortsatt väpnad konflikt och en västorkestrerad administration, så oansvarig att den vägrade avslöja medlemmarnas namn.”

Milisvåldet är utbrett – Human Rights Watch (HRW) räknar med 250 separata milisgrupper enbart i staden Misrata. Peter Bouckaert, emergencies director på HRW, sa:

”Folk hittas döda i fängelset i en alarmerande takt. Om detta skedde under en arabisk diktator skulle det orsaka ett ramaskri.”

Den 26:e januari meddelade Läkare utan gränser, Médecins Sans Frontières (MSF) att de skulle ”ställa in sin verksamhet i fängelser i Misrata”. De fängslade ”torteras och förvägras akut medicinsk hjälp.”

”MSF-läkare konfronterades allt oftare med patienter som hade skador orsakade av tortyr under förhör[...] Totalt behandlade MSF 115 personer med tortyrrelaterade skador [...] Sedan januari har flera av de patienter som återvände till förhörscentra torterats på nytt.”

MSF:s generaldirektör Christopher Stokes kommenterade:

”Vår roll är att ge medicinsk vård till krigsskadade och sjuka fångar, inte att upprepade gånger behandla samma fångar mellan tortyrsessioner.”  

Det våld som väst bär en del av ansvaret för har, som alltid, mötts med likgiltighet och snabbt glömts bort.

Följaktligen har katastrofen i Libyen efter kriget lett till att journalister knappt haft tid att fundera över konsekvenserna av västs senaste ”humanitära intervention” i Syrien.

”Vidare åtgärder”

 För att återvända till den stoppade FN:resolutionen: Det ensidiga kravet på att endast de syriska regeringsstyrkorna skulle dras tillbaka, och inte de regeringsfientliga rebellerna, kombinerades med kravet på att den syriska regeringen skulle ”underlätta en Syrienledd övergång till ett demokratiskt, pluralistiskt system” – regimskifte med andra ord – ”i en omgivning fri från våld, rädsla, hot och extremism.” I förslaget lovade man ”att försäkra sig om implementeringen av resolutionen inom 21 dagar och att överväga vidare åtgärder i händelse av ohörsamhet.”

Det var en uppenbar fälla – de syriska styrkorna hade fått order om att dra sig tillbaka till barackerna. Om rebellerna fortsatte kampen och regeringsstyrkorna svarade, skulle detta ha inneburit ”ohörsamhet” och banat vägen för ”vidare åtgärder”, däribland utländsk intervention i syfte att få ett regimskifte till stånd. Det skulle ha inneburit ny motivation för de syriska rebellerna att fortsätta våldet i hopp om att provocera fram samma slags västintervention som krossade Kadhaffi, något de öppet har strävat efter.

Inget av detta borde komma som en överraskning. För väststaterna framstod en fredlig lösning i Libyen (liksom i Irak) som ett hinder för det verkliga målet: regimskifte. Som Milne observerade i augusti förra året: ”Om ett slut på dödandet hade varit det verkliga målet skulle Nato-länderna ha ställt sig bakom ett eldupphör och en framförhandlad uppgörelse, hellre än att upprepade gånger lägga in veto. I stället har FN-resolution 1973 ”sedan dess använts som FN:s fikonlöv för att berättiga det våldsamma angreppet på Kadhaffi och tvinga fram att regimskifte från luften.”

I ljuset av detta är det intressant att fundera över FN:s generalsekreterare Ban Ki-moons uttalande när han fördömde det ryska och kinesiska vetot och menade att det var ”förödande för det syriska folket”. Att man misslyckats med att nå en överenskommelse ”uppmuntrade den syriska regeringen till ett upptrappande av våldet mot det egna folket”, menade han.

Men ärlig analys ger alltid utrymme för tvivel – även resolutionen hade kunnat vara förödande för det syriska folket. Uttalandet från FN:s generalsekreterare avslöjade en hel del om hans egen ståndpunkt. Den nästan samstämmiga upprördhet som karaktäriserat så många av kommentarerna, trots uppenbara luckor i resonemanget, är symptomatiskt för den utbredda konformitet som tar hänsyn till ”pragmatiska” överväganden snarare än till sunt förnuft.  

---

(1) Aryasura, The Marvelous Companion, Dharma Publishing, 1983, s. 305