Så åkte Sverige till Afrika och hamnade i Europas centrum

Vilken sorts militärpolitik ska ett land utan väsentliga yttre militära hot men med en välfungerande och samhällsekonomiskt viktig vapenindustri föra? Ett land med liten befolkning, med falnande intresse för allmän värnplikt och neutralitetspolitik, och med en alltmer kunskapsbaserad ekonomi? Svaret kommer från Magnus Jörgel vid Försvarshögskolan:

"Det finns väldigt tydliga områden just nu för stridsgruppen [Nordic Battle Group] i och med att den har en hög beredskap och är välutrustad. På Afrikas horn skulle man kunna ta kontroll över Mogadishu och göra samma sak i Guinea för att säkra hamnen och flygplatsen för att den vägen föra in mer trupp. Det är det NBG är utbildad och utrustad för."

Tydligen finns det redan väl utarbetade planer för hur dylika insatser ska genomföras:

"Det är mycket smart uträknat och själva idén är att ha en kärna med fixare som har en skyddande ring av soldater. Soldaterna kanske sätts in några dagar i början sedan fixar man hamnen och så kommer huvudstyrkan."

Små elitförband med högteknologisk utrustning är vägen framåt för Sverige: de utgör en bra förevändning för Sverige att investera i avancerade vapensystem som kan saluföras runtom i världen, samtidigt som de kan vinna Sverige avsevärd respekt och inflytande i internationell politik. Afrika blir självklart skådeplatsen för Sveriges pyrotekniska uppvisningar.

I samma intervju påstås det att "Försvarshögskolan har utvecklats till något av ett Afrikacenter som stöder både Försvarsmakten som regeringskansliet." Vidare beskriver Jörgel "de viktigaste Afrikaprojekten på Försvarshögskolan":

"Afrikaprojektet med professor Bo Huldt är beställt av försvarsdepartementet. Projektet beskriver Afrika ur ett NBG-perspektiv, och ska ses som ett komplement till den vanliga militära underrättelsetjänsten. . . . Den militära underrättelsetjänsten, Must, har utvecklats mycket på senare tid och Afrikadesken har enligt Magnus Jörgel ökat otroligt mycket de senaste åren."

EU:s utrikespolitiske talesman Javier Solana besöker
Operation Artemis. Foto: Europeiska rådet

Den politik som Jörgel beskriver började på allvar ta form sommaren 2003, då ett experiment av stor betydelse för EU:s säkerhetspolitik genomfördes: fredsunionen verkställde sin första militära insats utanför Europas gränser. En styrka på runt 2 000 man skickades till Ituridistriktet i Demokratiska republiken Kongo under FN-mandat. Styrkans uppgift var att upprätthålla säkerheten i distriktets huvudstad, Bunia, där rebellgrupper stred om kontrollen, till dess att FN:s fredsbevarande trupper i området förstärkts. I uppdraget ingick också att skydda civilbefolkningen, flyktingar och FN-personal.

Frankrike accepterade omedelbart uppdraget (redan två veckor innan säkerhetsrådet antagit en resolution) och började förbereda insatsen, men man insåg snart att detta var ett idealiskt tillfälle att praktiskt pröva idén om snabba gemensamma EU-insatser. Operationen bytte namn från Mamba till Artemis och ett mycket specifikt mandat utarbetades som snävt begränsade operationens utsträckning i tid och rum och i princip garanterade dess framgång. (FN-personal på plats protesterade förgäves och hävdade att insatsen måste vara mer omfattande för att tjäna något syfte.) På kort tid etablerades ett operationellt högkvarter i Paris, ett flygplan hyrdes in från Ukraina och trupper och materiel flögs in via mer än fem hundra rundor till Uganda och därifrån vidare till konfliktzonen i nordöstra Kongo.

För Sverige innebar Operation Artemis en möjlighet att låta Särskilda skyddsgruppen, ett av sekretess omgärdat specialförband, visa vad den gick för i ett skarpt läge. Bland de soldater som deltog i faktiska strider på marken var den svenska truppen på 80 soldater näst störst. Operationen var dock i allt väsentligt ett franskt projekt: 90 procent av personalen var fransk.

När operationen avslutades efter tre månader betraktades den som en stor framgång. Föga överraskande hade man lyckats säkra Bunia (fienden bestod huvudsakligen av barnsoldater), men framför allt ansåg man sig ha visat att EU har kapacitet att göra sofistikerade militära interventioner utanför sitt eget territorium, utan stöd från NATO och under samverkan av flera medlemsstater. Många utvärderingar slog fast att operationen bevisat att EU är en internationell militär makt att räkna med.

Sverige lovordas

Chefen för de svenska trupperna, överstelöjtnant Hans Alm, tog emot en medalj från Frankrikes försvarsminister, Michèle Alliot-Marie, som lovordade Sveriges medverkan i Dagens Nyheter: ”Innan trodde jag nog att svenskarna var tveksamma till försvarssamarbete. Svenska politiker har ju alltid berömt sig om neutraliteten […]. Men jag ska erkänna att jag blev positivt överraskad.”

Politiker, militärer och diplomater gratulerade sig själva för att ha förhindrat ett folkmord, och nästan utan att någon märkt det hade Sverige placerat sig nära centrum för EU:s militära samarbete.

Bilden av den föredömligt professionella humanitära insatsen fördunklades något under våren 2008, då SVT:s Uppdrag granskning avslöjade uppgifter om att svenska soldater i Bunia bevittnat hur deras franska kollegor torterade och skenavrättade en tillfångatagen kongoles under en hel kväll och natt, och att Hans Alm (som för övrigt låtit fotografera sig med ett maskingevär framför en brinnande by i Ituri) underlåtit att rapportera händelsen till högre ort.

Dessa uppgifter ger en fingervisning om vad Sveriges inordning i EU:s försvarspolitik kan medföra, men de djupare frågor som Operation Artemis borde ha väckt har fortfarande inte ställts offentligt.

Idén om att humanitär säkerhetspolitik består i att ”åka ut” och med vapenmakt framtvinga eller bevara fred på någon av olycka och barbari hemsökt ort har blivit så accepterad att ingen verkar tänka på att en insats som Artemis bara kan förstås och utvärderas som en del i ett mycket större sammanhang. Det är ett uttryck för djupt förskansad rasism när en samling rika länder plötsligt bestämmer sig för att rädda några liv och sedan ägnar månader och år åt att diskutera förträffligheten i sin insats utan att visa mer än det mest flyktiga intresse för verkligheten på den plats man hedrat med sin närvaro.

Rikedomarnas Kongo

Den vanligaste och allvarligaste missuppfattningen om Afrika är att resten av världen bryr sig för lite om denna ”glömda kontinent”. Vill man förstå vad interventioner som Operation Artemis innebär måste man först göra klart för sig att DR Kongo de senaste 120 åren varit föremål för ett ihärdigt intresse från främmande stormakter och aldrig i praktiken blivit självständigt eller avkoloniserat. Orsaken till detta är landets enorma naturtillgångar.

Bunia i Ituridistriktet i nordöstra delen av Demokratiska republiken Kongo må i våra öron låta som en gudsförgäten plats, men är i själva verket ständigt föremål för internationellt intresse. Bara några mil från staden finns flera av Afrikas största guldfält. Den flygplats som de svenska elitsoldaterna säkrade under Operation Artemis rustades upp med pengar som ett av världens största guldbolag, Barrick Gold, på 90-talet betalade i utbyte mot gruvkontrakt i området.

Över hela världen protesterar människor mot Barrick Gold som bland annat anklagas för brott mot de mänskliga rättigheterna. Foto: Protestbarrick.net

De många gruvföretag som är aktiva i området är alla nära knutna till politiska och ekonomiska eliter i USA, Kanada, Europa, Sydafrika och Israel. Som ett exempel bland många kan nämnas att man bland Barrick Golds tidigare och nuvarande direktörer, rådgivare, och styrelsemedlemmar finner folk som George H W Bush, Gustavo Cisneros (Sydamerikas störste mediemogul, god för mer än fyra miljarder dollar och hängiven anti-Chávist), Brian Mulroney (tidigare premiärminister i Kanada), Charles Powell (tidigare rådgivare i utrikes- och försvarsfrågor åt Margaret Thatcher och John Major), John Crow (tidigare chef för Kanadas centralbank), Richard Helms (liksom George H W Bush tidigare chef för CIA)

Fakta som dessa ignoreras systematiskt av massmedierna. Således kunde en ansedd journalist som Philip Gourevitch, apropå den förestående Operation Artemis, skriva i The New Yorker att Ituri är ett exempel på en av ”dessa oroliga platser i världen som inte är av strategiskt eller ekonomiskt intresse för USA och de andra permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet”.

Att en sådan beskrivning kan tas på allvar är ett tecken så gott som något på att relevant information i många fall är helt frånvarande i den offentliga debatten.

Prioriteter och bisaker

Operation Artemis kom lägligt för EU. Drygt ett år tidigare hade en franskbrittisk deklaration slagit fast att etablerandet av insatsstyrkor som kan användas med kort varsel är av hög prioritet för EU. Det var också viktigt för unionen att visa sig enad, efter splittringen över invasionen av Irak.

Det var visserligen en bisak, men trots allt en nödvändig del av projektet, att slå fast att man bidragit till freden i Kongo. Redan i september 2003 sa generalmajor Bruno Neveux, som lett operationen, att ”det politiska läget i Bunia och resten av Kongo är på god väg att stabiliseras” och att en snabb positiv utveckling var att vänta. I själva verket fortsatte massakrerna på civila under operationen bara några kilometer från Bunia, och Ituri har förblivit en skådeplats för fortsatt lidande och grymhet fram till denna dag.

Operationen lyckades dock säkra Bunias flygplats och gjorde det på så sätt möjligt för FN-styrkor att fortsätta verka i regionen. Det ska inte förnekas att liv räddades genom insatsen. Det har inte saknats möjlighet att rädda liv vare sig före eller efter Operation Artemis. Redan nästa år, 2004, uppstod en krissituation liknande den i Ituri i och omkring staden Bukavu i östra Kongo. President Joseph Kabila vädjade direkt till Frankrike att ingripa och Belgiens utrikesminister Louis Michel förespråkade en ny operation i stil med Artemis. Men den här gången var den nya globala militärmakten inte intresserad. Nu trodde man istället på en diplomatisk lösning. (En liknande förvirrad händelseutveckling utspelade sig under hösten 2008.)

Katastrofhegemoni

Vari låg då Sveriges intresse i denna stormaktsuppvisning? Enligt uppgift var utrikesminister Anna Lindh mycket engagerad i operationen: det lär ha varit hon som föreslog att den skulle genomföras som en EU-insats. Som Frankrikes försvarsminister noterade visade Sverige med sitt aktiva engagemang att vi inte längre ville vara ett neutralt pip i världspolitiken, utan en strategisk partner med högteknologiskt utrustade elitförband. Professionaliseringen av Sveriges försvar och skrotandet av neutralitetspolitiken påbörjades åtskilliga år före 2003 och pågår fortfarande, men Operation Artemis var en avgörande vändpunkt.

Man hade hittat en flexibel och ”projektbaserad” form för militärt samarbete som, utan att väcka alltför mycket uppmärksamhet hos allmänheten, tillät övergången till en försvarspolitik som främst intresserar sig för våldsamma metoder, som eftersträvar ”interoperabilitet” med kärnvapennationer, och som i det långa loppet innebär ökad vapenproduktion och ökad vapenexport – och fler krig runtom i världen. Men mest förödande av allt är det sätt på vilket vår verklighetsuppfattning rubbas: insikter om större sammanhang och historiska omständigheter smulas sönder för att lämna plats åt ”smarta” tekniska lösningar och snabba kirurgiska interventioner som ska råda bot på allt från klimatkatastrofer till illegal migration.

Det är till exempel mycket sannolikt att läsare av denna text nu skulle villja fråga mig om jag verkligen menar att det vore bättre om EU och Sverige inte ingripit i Bunia 2003 och räddat liv. Men frågan är felställd. Den är en form av utpressning som mycket effektivt döljer det faktum att vi inte bara underlåter att förhindra lidande i världen, utan aktivt bidrar till att skapa det genom vår konsumtion, genom vårt selektiva och sporadiska intresse för de platser vi hämtar resurser från, och genom den maktpolitik som våra regeringar ägnar sig åt.

I en intervju 2008 sa den slovenske kulturkritikern Slavoj Žižek: ”Låt dig inte förledas av den falska diskursen om humanitära nödsituationer […]. Vår tids ideologiska hegemoni är denna typ av katastrofideologi. Vad vi behöver göra är att dra oss tillbaka – var inte rädd att dra dig tillbaka och tänka.” Vår egen okunskap är det främsta hindret för en ljusare framtid för DR Kongos folk, och vår främsta uppgift ligger i att förkasta bilden av Afrika som en okomplicerad men grym plats som man kan tala om utan att egentligen veta något. För lösningen på DR Kongos och världens problem ligger inte i vapenproduktion och specialförband, och inte heller i ökat bistånd, utan i ett äkta intresse för orsakerna till lidanden och orättvisor.

Delar av denna artikel har tidigare publicerats i Mana #5 2008